Författare: Birgit Schünemann (sida 1 av 6)

Ja, det kan man verkligen säga! Men innan jag berättar om vår sommar ska ni få en resumé om vår hemresa. När jag avslutade senaste inlägget så var vi i Danmark på väg till hem till Sverige (usch vad det är länge sedan jag skrev något!).

Efter att vi kört över bron och kommit in i Sverige igen så gjorde vi som sist, letade reda på första bästa Sibylla kiosk. Kurt-Åke fick ju naturligtvis inte sin Parisare eftersom det är en norrländsk rätt men han fick en hamburgare iallafall. Jag tog en lövbit med tillbehör, sååå gott! Efter detta skrovmål så letade vi oss norrut mot Göteborg och Torslanda. Hittade först en fin parkering vid havet i Varberg men efter lite undersökningar och pratande med några personer så insåg vi att det var parkeringsförbud från 02:00 och att det var många som hade fått parkeringsböter där. Inte konstigt att parkeringen var tom! Hittade en liten privat ställplats några kilometer därifrån som kändes bättre att stå på, tyvärr inte med någon utsikt mot havet men vi skulle ju bara sova så det var ok. Nästa dag åkte vi vidare till Torslanda där vi tillbringade några fina dagar men min gamla brevvän och hennes man. De körde runt och visade oss Göteborgs skärgård, Hönö, Öckerö Hälsö och Fotö. Så vackert! Jag älskar verkligen hav och klippor! Sedan åkte vi till en mysig liten restaurang på Hönö där vi åt en fantastisk lunch med torskrygg. Är man i Göteborg måste man ju äta fisk, eller hur? Vi hade jättefina men kalla dagar, solen sken men det blåste och var bara 8-10 grader varmt (eller kallt), vi skulle ju inte komma hem så tidigt den här gången sa vi ju, suck! Tack fina Anci och Lennart för dessa underbara dagar!

Efter Torslanda fortsatte vi mot Borås och Kurt-Åkes yngste son och hans sambo. Vi parkerade på Borås camping där jag fick tvätta lite kläder och sedan hade vi ungdomarna på middag. Mycket trevligt som vanligt! Var och vandrade i Knalleland men blev djupt besviken för det var ju som vilken galleria som helst med all de stora kedjorna. Trodde att det skulle vara lite mer med den manufaktur som finns i Borås som är, eller har varit, Sveriges postordermekka. Från Borås åkte vi vidare norrut och det blev ett stopp på vår favoritplats vid Årjängs båtklubb. Tyvärr så fortsatte vädret att vara mot oss. Det regnade, blåste och var svinkallt! Vi stannade två nätter i Årjäng innan vi körde vidare mot Kristinehamn där de skulle byta kretskort till Aldepannan, justera handbromsen, byta vattenkranen i köket (som gått sönder igen!) och diskutera hur de ska fixa golvet under bordet som har börjat släppa, precis som golvet bak mot sängarna gjorde och som de limmade om hösten -23. Vi kom överens om att åtgärda detta när vi åker söderut igen i oktober. När vi nu var i Kristinehamn passade vi på att vaccinera Skorven också och hittade en privat veterinär som var väldigt trevlig och som vi kommer att åka tillbaka till för att ge honom spruta mot Rabies som måste fyllas på innan vi åker mot Portugal igen.

Efter verkstad och veterinär blev det gasen i botten direkt till Örsundsbro och vår privata ställplats hos våra fina vänner. Vi fick helt plötsligt lite tvärbråttom för Kurt-Åke fick besked från Umeå att han hade tid för gråstarrsoperation den 7 maj, så vi var tvungna att hoppa över Strängnäs och barnbarnen i Västerås. Nu hann vi vara några dagar och njuta av Gunnar och Elisabeth som bjöd på varmt och skönt väder till slut, första dagen snöade det stora lapphandskar! Från Örsa mot Sala där vi hälsade på Elisabeths mamma. Så trevligt att få träffa henne och prata en stund. Körde sedan till Axmarksbrygga där vi stod på ställplatsen vid ladan, betydligt billigare än vid restaurangen och vi skulle ju bara sova. Åkte vidare mot Örnsköldsvik men stannade en natt vid Hornöberget vid Höga Kustenbron där vi lyxade till oss och åt hotellfrukost innan vi körde vidare. Stannade inte i Örnsköldsvik utan fortsatte till Järnäsklubb där vi sov en natt innan vi till slut kom upp till Umeå där vi parkerade på långtidsparkeringen vi sjukhuset. Nu skulle ju inte Kurt-Åke opereras på sjukhuset utan på en privat klinik inne i stan vilket gjorde att vi körde in till stan till Järnvägsparkeringen kl 07:00 för att hinna få en plats att stå på. Kurt-Åke opererades kl 13:00 och var tillbaka i husbilen kl 14:30. Jag blev så glad när han kom tillbaka för de hade opererat båda ögonen på en gång. Så skönt att slippa hålla på med läkarbesök, remisser och väntetid igen!

Nu åkte vi äntligen hem till Solbacken och där stod vi i nästan fyra veckor medan vi gjorde bort läkarbesök och provtagningar. Fick tvätta upp allt ur bilen och städa den ordentligt innan vi åkte vidare mot Vilhelmina. Vi hann också med att vara förkylda en vecka med feber och hosta, åka upp till Holmsund på konfirmation för sonens bonusdotter och åka till Lena och Mats på Alnöholmen där vi hade en underbar dag och kväll.

På väg upp till Vilhelmina åkte vi förbi Umeå och min dotter med familj. Som vanligt var de på väg åt alla håll med sina ishockeyspelande pojkar så det blev en snabbis hos dem men vi hann iallafall pussa på dem alla. Sedan blev det Vännäsby och min son och hans familj men där var det inte lika stressigt så vi stannade där över helgen och hade mysiga dagar med barn och barnbarn. Efter det blev det Vilhelmina där vi stannade några dagar och hann träffa min kusin, och träffa syster och svåger innan de skulle till barnbarn i Skellefteå. När de åkte iväg mot Skellefteå så åkte vi vidare mot Stekenjokk där vi hoppades få se de mäktiga snövallarna som bukar finnas där den här tiden (11 juni). Vildmarksvägen öppnar den 6 juni och då brukar snövallarna kunna vara över 2 meter höga, det kan man kalla mäktigt! Men… inte i år, suck! Maj hade ju varit väldigt varm så nästan all snö hade tinat bort, det fanns bara några stackars små snödrivor kvar. Vi stannade en natt uppe på Stekenjokk men det blåste småspik och regnade, så speciellt mysigt var det inte! Nu hade Kurt-Åke äntligen fått vara uppe på fjället, dock utan snö, så nu körde vi ner till Stalon. Förra sommaren stod vi hos min yngsta dotter men de håller på att bygga garage så vi kände att vi nog skulle vara i vägen för bygget om vi stod där så nu parkerade vi hos min syster istället. Midsommar firades med syster och dotter med respektive. God mat och dryck och ganska bra väder. Dagen efter blev jag firad med kaffe, tårta och paket på sängen, väldigt mysigt! Blev tvingad att inte göra något alls under hela dagen, vet ni hur jobbigt det är?! Allra helst när man är van att alltid ha kontroll!

Under vår vistelse i Stalon har vi hjälpt till med gräsklippning, målning av altan, målning av bod samt vedklyvning i Saxnäs. Jag har också hunnit använda min SUP flera gånger, även uppe i Saxnäs i Kultsjön där jag hade fiskar som simmade runt mig. Jag önskar verkligen att jag haft en håv med mig men då har jag väl ramlat av brädan.

Den 19 juli åkte vi ned till Älgsjö, Åsele, och hälsade på Kurt-Åkes barnbarn som var uppe från Västerås. Vi hade en mycket trevlig helg med barn och barnbarn samt barnens morfar (som bor i Älgsjö) åt en god surströmmingsmiddag spelade kubbspel och hade en mycket mysig samvaro.

Tillbaka till Stalon efter stopp för handling i Vilhelmina. Min syster och svåger åkte iväg på semester med husvagnen så då blev vi fastighetsskötare i Vilhelmina, Stalon och Saxnäs, puh! Men… i gengäld så har vi haft frihet att stå var vi vill med tillgång till alla hus så det var inte så betungande. Tusen tack älskade syster och svåger för er gästfrihet! Tyvärr så har vädret inte varit så mysigt. Det var bara veckan före- och veckan efter midsommar som var riktigt varm när det gick bada i Malgomaj och jag var ute och paddlade med brädan. I övrigt så har det regnat, varit kallt och blåsigt uppe i fjällvärlden. Varför har ni varit kvar, undrar ni nog. Ja… det undrar vi också. Nästa år kommer vi att åka dit solen är.

Det 3:e augusti var det ett stort evenemang i Stalon, ”Stalondagen”, där Sveriges största skotertävling på vatten äger rum. Det är väldigt mäktigt att se runt 2000 personer i lilla Stalon som tittar och njuter av att se hur de kör race med skoter på vatten och där tävlande kommer från hela Sverige och även Norge. Ett fantastiskt arrangemang där Stalons skoterklubb ska ha all ära för ett mycket väl organiserat evenemang! Det var extra roligt att våra vänner från Tyskland, som vi träffat i Portugal, kom och hälsade på precis den här helgen så att de också fick se vad man gör med skotrarna när det inte finns någon snö.

Efter nästan tre månader i Stalon så var det då dags att åka vidare. Det blev först Storsele, en by 3 mil ovanför Vilhelmina där jag gick skolan, där det var 70 års kalas för min kusin. Hennes barn hade ordnat ett mycket trevligt kalas med god mat och dryck och väldigt roliga tävlingar (vilka mitt och min kusins lag vann!). Sedan blev målet Piteå där vi skulle hälsa på Isabelle, mitt äldsta barnbarn. Att köra mellan Storsele och Piteå tycker man ju inte kan vara så svårt men vår vana trogen så lyckades vi gå efter GPS´n på mobilen som tog oss kortaste vägen vilket innebar 4 mil smal grusväg! Jag låg och körde 19-20 km/h i 4 mil!!! Men… vi hade iallafall trevligt djurliv och stötte på en renhjord med vita renar, en del renar var bruna men hade vitt huvud, såg väldigt underligt ut. Vi såg också tjäder och orrar men det var bara renarna som lät sig fotas. I Piteå så lyckades vi hitta en parkering vid en idrottsplats som låg nära Isabelles lägenhet så vi fick två mysiga kvällar med henne och kunde ordna födelsedagsmiddag på hennes födelsedag den 27:e augusti.

Från Piteå åkte vi vidare till Vännäsby, Umeå och Obbola. Det blev turbobesök hos alla mina barn och barnbarn för de var på väg åt alla håll som vanligt men jag hann iallafall pussa på dem innan vi ska åka söderut igen.

Nu är vi tillbaka på Solbacken igen och ska göra bort det sista innan vi lämnar Örnsköldsvik för den här gången. Jag har plockat lingon och kokat sylt som vi ska ha med oss. Hittade jättefina enbär som jag också plockade, enbär är så gott att ha i köttgrytor, till stekar och fisk. Har också gjort det jag funderat länge över nämligen baka bullar och sockerkaka i gasolugnen. Det gick jättebra och allt gick äta, det enda problemet var att jag var tvungen att vända både bullplåtarna och sockerkaksformen eftersom ugnen är varmast längst in, men det fungerade.

Det som är kvar här nu är tandläkarbesök innan vi åker tillbaka till Vilhelmina en vända till innan vi lämnar Norrland helt för denna gång. Efter Vilhelmina kommer vi att åka förbi alla våra vänner söderut som vanligt innan vi landar i Kristinehamn för åtgärd av golvet i Humlan och efter det så bär det av på nya äventyr i södra Europa över vintern. Den här gången ska vi se till att inte åka över några berg utan hålla oss efter kusterna. Det är ju faktiskt snön vi flyr ifrån.

Kramar från oss till nästa gång vi hörs!

Som ni nog förstår av rubriken så har vi nu börjat vår resa hem, eller… vi är faktiskt snart hemma i Sverige. I skrivande stund står vi på en ställplats vid en båthamn precis innan Stora Bältbron och kommer imorgon (läs idag) att passera gränsen till Sverige igen efter nästan 6 månader utomlands. Det låter ju inte riktigt klokt! Har vi verkligen varit borta så länge?!

Vad har hänt under vår resa hemåt då? Såklart en hel massa! Vi lyckas ju alltid trassla till saker mer än nödvändigt. Vi lämnade Armacao de Pera den 20:de mars (trots att vi hela tiden sagt att vi skulle åka senare), tänkte att vi skulle ta det lite lugnt men efter att ha kört fel och kommit på villovägar till gasfyllaren (dit vi har kört massor med gånger, den här gången skulle vi bara ta en snabbare väg, trodde vi) så körde vi raka vägen över till Spanien och stod på en parkering precis vid gränsen i Ayamonte. Parkeringen måste ha varit havsbotten tidigare för när bilar körde förbi på vägen så vibrerade hela Humlan. På natten var jag ut med Skorven och tänkte då att måtte det inte börja regna för då kommer vi att sitta fast i sandjorden som parkeringen bestod av. Vad hände sedan… jo tidigt på morgonen vaknade jag av ett konstigt ljud, det hade börjat regna! I panik klev vi upp, packade ihop bilen hjälpligt och flydde vår kos! Sedan stannade vi på en rastplats där vi åt frukost, bäddade sängarna och plockade ihop resterande. Tydligen ska man aldrig tänka.

Vi hade tidigt bestämt att vi inte skulle följa kusten utan gå rakt från Sevilla mot Valencia, vilket vi också gjorde. Vi hittade en fin ställplats i en liten by som heter La Palma del Condado där de hade gjort iordning väldigt bra för husbilar med tömning och fyllning. Vädret var helt fantastiskt, 22 grader varmt trots att det var halvmolningt. Vi var och gick i byn och blev överraskade av processioner med barn som gick med symboler som hör påsken till. Parkeringen var bredvid en skola och där gick eleverna i musiktåg, också övning inför påskens firande. Vi blev djupt imponerade över hur fantastiskt duktiga de var på sina instrument. Fredag morgon vaknade jag av en traktor klockan sex. Min första tanke var att de var ute och tömde soptunnorna men när jag klev upp och släppte in Skorven insåg jag att det var en bonde som började plocka upp sina varor precis framför vår bil! Gick och väckte Kurt-Åke och konstaterade att ”vi har problem!”. Yrvaket klev han upp, klädde på sig och gick ut och pratade med en man som höll på att sätta upp ett marknadsstånd. Det visade sig att de varje fredag har en marknad precis där vi stod. Som tur var så satte de upp stånden efter gatan vilket betydde att vi kunde stå kvar i lugn och ro, puh! Vi var naturligtvis ute och kollade in varorna, mycket var kläder, tyger och skor men också grönsaker och oliver. Vi köpte jättegoda oliver som vi sedan hade till lunch med bröd och ost, mums! På kvällen skulle vi gå ut och äta men att hitta en restaurang där vi fick plats var lättare sagt än gjort. Bara att hitta en restaurang som serverade riktig mat var svårt och hittade vi någon så var den knökfull! Efter långa vandringar så var vi till slut så hungriga att vi stannade vid första bästa ställe, vilket inte var alltför romantiskt, men vi fick iallafall mat så att vi överlevde, dock inte den pepparstek som jag hade drömt om.

Efter den platsen körde vi vidare upp i bergen och hittade en parkering som var helt OK. Tyvärr så fanns det skällande hundar som höll låda hela natten plus katter som Skorven skulle slåss med så min natt blev väl inte så lugn. Vi tog en promenad i den lilla byn innan vi till slut fortsatte (var tvungen att få hem Skorven först). Vi fortsatte upp i bergen (utan att tänka på att det faktiskt blir kallare ju högra upp man kommer) och hittade en väldigt fin och välordnad plats i Bienservida. Tyvärr så var vädret allt utom roligt. Det regnade, regnade och åter regnade. På morgonen vaknade vi och när vi låg och drack kaffe så säger Kurt-Åke helt plötsligt ”snöar det?”. Jo, det var precis vad det gjorde! Snö!!! Och vi som har flytt från Sverige för att slippa snö! Det var inte så mycket att göra åt detta utan vi klev upp och packade ihop och flydde från all snö (trodde vi). Vi hade tagit ut kursen mot Valencia på GPS’n och den tog oss naturligtvis den kortaste vägen vilket visade sig vara över bergen och till slut var vi uppe på 1200 meters höjd. Det slutade med att vi körde i snöoväder med 10 cm snö på vägen som bara var bred nog för oss med sommardäck!!! Norgevägarna kan slänga sig i väggen! De har ju iallafall mötesplatser i kurvorna men det fanns det inte här. Vi fick möte med en bil men som tur var så fanns det just där plats för oss båda men Humlan kom utanför de uppkörda spåren och däcken började genast slira runt. Ni kan ju gissa om det var några som var lyckliga när vi kom ut till en något bredare väg, puh! Vägen blev som sagt bättre och det var vid något naturreservat för det fanns en stor parkering där och det fanns en massa bilar och barn var ute och kastade snöbollar och hade jätteroligt i snön (vi tyckte dock inte att det var så kul). Vägen blev som sagt bredare efter den parkeringen så det blev betydligt behagligare att köra men nu kom ju nästa problem… de hade varningsskyltar för grodor och sniglar! Hur har de tänkt att man ska kunna undvika att köra över en snigel? Grodan förstår jag ju men en snigel, ska man stanna och bära den av vägen då eller???

Nåja vi fortsatte mot Valencia och nästa stopp blev en ny fin plats i Mula. En liten söt by med en restaurang/pub och en liten affär. Vädret har varit väldigt blåsigt men vi har haft sol så vi har varit ute och vandrat på lederna runt byn. Där stod vi till påsklördagen när vi fortsatte vår färd norrut. Vi passerade Valencia och kom till La Vall d’Uixo. Där finns det en flod som går genom ett berg och som man kan åka båt efter (fick tipset av våra fina vänner Ina och Horst). Platsen heter St Josephs Caves och är Europas längsta underjordiska flod. Jag försökte köpa biljetter till båtturen men tyvärr var allt slutsålt. Kvinnan i informationen gav mig tipset att vara vid biljettluckan vid ingången till grottan kl 07:00 morgonen efter, så kanske jag skulle kunna få biljetter. Ja, ja… vill man något så är allt möjligt. Vi ställde klockan på 05:30, drack kaffe och åt frukost. Sedan packade vi en matsäck, klädde på oss varma kläder (det var kallt och blåste) och gick upp till grottan och biljettstationen så vi var där 06:45. Klockan 07:00 började det komma mer folk men vi var ju först där så det kändes ganska bra. Där stod vi och väntade till kl 09:00 när biljettförsäljningen öppnade och tack vare att vi var där så tidigt så fick vi biljetter till den första turen som gick 09:30. Jag kan bara säga att all väntan var värd varenda minut för det var en helt fantastisk upplevelse! Vissa passager i grottan var så låga att man fick nästan lägga sig ner i båten och på andra platser var det stora salar. På slutet hade de gjort ett musik- och ljusspel där ljuset följde musiken över grottväggarna och dess formationer. Mäktigt!!! Efter den fantastiska upplevelsen så vilade vi en stund och sedan fortsatte vi vår resa.

Vi fortsatte vår resa norrut och efter några fler övernattningar och med bråkig trafik genom Barcelona så stannade vi till slut på parkeringen i Blanes där vi även stod på nerresan i höstas. Dit kom även våra ”grannar” från Armacao, Lena och Mats och deras kompis Mats så efter en promenad efter stranden så gick vi och åt en gemensam middag på en liten och oansenlig pizzeria men med mycket goda pizzor och väldigt bra service. Mysigt att kunna sammanstråla med vänner såhär.

Dagen efter så åkte Matsarna och Lena vidare men vi (jag) hade hittat en botanisk trädgård som jag väldigt gärna ville besöka. Snäll som min man är så följde han med mig. Vägen till trädgården var naturligtvis uppåt! Vi gick mot den gamla stadsdelen och sedan gick vi trappor upp för att komma till rätt väg och sedan blev det en lång vandring uppför berget innan vi till slut hittade trädgården. Jag kan bara säga att den var helt fantastisk! Det är fascinerande att se de växter som vi sliter för att få att överleva inomhus hos oss vara gigantiska här, utomhus. Många av växterna har jag haft i min trädgård men där var de inte mer än en bråkdel så stora. Andra har jag försökt få att överleva inomhus och vissa har jag lyckats med och andra inte. Man ser verkligen var växterna trivs och vilken miljö de egentligen borde ha och kan bara vara tacksam över att några faktiskt klarar av att överleva i den begränsade miljön som vår inomhusmiljö och våra korta somrar kan erbjuda dem. Hur som helst så njöt jag av hela trädgården, trots den långa och ibland branta vandringen. Dessutom så hade de gjort någon form av tempel som de hade döpt till Carl Von Linne’s tempel, så det var ju också en anledning till varför jag ville se trädgården.

Efter dessa dagar så fortsatte vi vår resa norrut. Hittade en fin ställplats i Frankrike där vi stod i två dygn. Kände att både vi och Skorven behövde vila från bilåkande. Kvinnan som ägde campingen hade vingårdar som hon ägde gemensamt med ett kollektiv i byn. Tyvärr så tillverkade hon inget eget vin utan det var kollektivet som sålde druvorna till någon vinproducent som gjorde vinet så det blev ingen vinprovning. Däremot så fick vi färska ägg levererade på morgonen. Snacka om lyx!

Rullade vidare och kom till slut in i Tyskland där vi stannade precis efter gränsen på en parkering. Vi hade ett underbart väder, 26 grader varmt trots att det var mulet. Vädret tidigare har inte varit så varmt utan blåsigt och kallt så vi njöt verkligen av det vädret erbjöd oss nu, och tur var väl det. På natten började det regna och temperaturen slog om till 8 grader, burrr! Tuffade vidare och passerade både Frankfurt, Hannover. Hittade en fin ställplats i Rodevall där vi stod två dagar, dels för att vila samt att jag skulle få bädda rent och städa vårt lilla hus.

Snart kommer vi att köra över broarna och då är vi hemma i Sverige igen. Hur det känns? Jo, men det känns bra. Än hur det är och än hur skönt vi har haft det som har missat snö och kyla så är det alltid skönt att komma hem till det som man känner igen, mat, språk, miljö, ja allt som hör vårt vackra land till. Sedan kan man ju alltid undra varför vi kommer hem så tidigt (det gör vi också), men kanske är det så att vi har lite hemlängtan och längtar efter våra nära och kära.

Massor med kramar från oss till Er alla som följer våra resor. Vi hörs igen!

Idag visar almanackan den 16:e mars och vi har varit här i Armacao de Pera i fem månader. Jag har verkligen svårt att förstå var tiden tar vägen för det känns inte alls så länge sedan vi kom hit. Vad har hänt sedan sist då? Jo, det har hänt en hel del. Tyvärr så började vi året med att vara ordentligt sjuka. I slutet av januari blev Kurt-Åke sjuk med feber och hosta. Efter fyra dagar i sängen så började han piggna till men då var det min tur istället. Låg i 40 graders feber och var riktigt dålig, tror inte att jag varit så sjuk sedan 2017. Fy och usch! Dessutom så har det tagit flera veckor att bli ordentligt frisk så det är först nu som vi känner att vi börjar återvända till det vanliga livet igen. Nåja, vi är ju inte sjuka så ofta så vi ska nog inte klaga. Lite mera drastiska saker har också hänt. Kurt-Åke lyckades krocka med en motorcykel när han var ute och cyklade här på området. Det var en kille som backade ut bakom sin husbil som Kurt-Åke inte hörde och såg alldeles för sent så för att inte krascha rakt in i motorcykeln så kastade han sig omkull vilket orsakade en hel del blodvite. Två damer som bodde i en husbil i närheten av kraschen kom springande och hjälpte honom hem till mig (jag var inne och hörde bara att folk pratade en massa men förstod inte att något allvarligt hade hänt). Det var bara att plocka fram tvål och vatten för att tvätta bort allt grus ur alla sår och sedan fick stora förbandslådan komma fram. Jag är bara så tacksam att han inte bröt något eller slog i huvudet för någon hjälm hade han ju inte på sig, såklart. Cykeln och glasögonen fick sig också en smäll men inte värre än att det gick att laga.

Men… det har hänt trevliga saker också. Vi hade en avskedsfest för paret från Åviken (utanför Örnsköldsvik) och dit kom en god vän till dem som monterat in Litiumbatterier och solceller på deras bil. När han fick höra om vårt elproblem så erbjöd han sig att komma nästa dag och mäta upp batterierna vilket vi var väldigt tacksamma för. Det visade sig att två av våra batterier inte fungerade och att det tredje fungerade till 80%, inte konstigt att vi aldrig hade tillräckligt med ström. Efter lite funderande och dividerande så begärde vi en offert av Dieter (han har en firma här som installerar solceller och batterier i husbilar, husvagnar och båtar) på den utrustning han tyckte vi behövde. Vi fick en offert på två 100 Ah Litiumbatterier och en solcell på 200 W med regulator som vi tackade ja till och den 25:e januari kom han och monterade allt. Naturligtvis var det under den period som jag var sjuk så det var lite jobbigt att börja plocka ur skåp samt vara ute och få hela anläggningen förklarad men jag gick och vilade mellan varven så det fungerade. Viktigast var att få allt monterat. Efter montaget så var vi naturligtvis tvungna att ge oss iväg ut och fricampa för att testa hela anläggningen. Det blev en tur till Faro (trots att vi inte var friska) där vi var in på Decathlon igen och köpte en bänk och ett bord till vårt kökstält. Sedan övernattade vi på parkeringen bakom flygplatsen. Allt fungerade perfekt! Vi hade full värme i bilen och solcellen bara levererade. Lycka att äntligen ha en helt fungerande bil! Tillbaka till campingen efter att ha handlat och tvättat kläder så började vi fundera om vi skulle sätta in en Inverter också (för att omvandla 12 V till 230V). Vi funderade inte så länge på detta utan ringde Dieter och bad om en offert på en 2000W Inverter (det betyder att vi kan använda alla elapparater som inte drar mer än 2000W trots att vi inte står på någon utvändig el). Den 21:a februari kom Dieter och monterade Invertern, tyvärr uppstod det lite problem eftersom vi har automatik på kylskåpet så det slår om på den strömkälla man står på och eftersom det skulle dra alldeles för mycket ström från batterierna när vi startade Invertern och det går över på 230V så behövdes det att man kopplade förbi detta men han saknade rätt kabel så det blev ett nytt besök av Dieter ett par dagar senare. När han kom och fixade kabeln mellan kylen och elen så bad Kurt-Åke honom att kolla vår gamla solpanel och det visade sig att den inte alls fungerade pga av ett kabelbrott. När, var eller hur detta var orsakat var det ingen som visste men Dieter fixade snabbt kabelbrottet och nu har vi ett helt, komplett fungerande elsystem i Humlan. Vi står utan utvändig el, använder alla elapparater samt har full värme så vi behöver inte frysa plus att batterierna laddas upp precis som de ska varenda dag via solpanelerna. Nu har vi helt plötsligt fått ett ännu underbarare liv, samt att vi är helt självförsörjande! Underbart, Äntligen!!!

Naturligtvis har vi gjort både cykelutflykter, vandringar och lite längre utflykter med Humlan också. Nu när vi har en fungerande bil så åkte vi iväg upp till bergen ovanför Silves (en mycket fin liten stad nordväst om vår ställplats) till en stor damm, Barragem do Arade. En väldigt fin plats med en stor damm och med böljande berg runtom. Tyvärr så var vägen en halv Norgeväg så vi körde upp till dammen med hjärtat i halsgropen och hoppades att vi inte skulle få möte. Vägen var lika bred som Humlan och det fanns inga som helst mötesplatser på hela vägen upp, puh! Väl uppe så hittade vi en stor parkering där det stod några husbilar parkerade så vi körde in och ställde oss på en, för Skorven, bra plats. Det var väldigt blött överallt pga av regnet som vi haft ett par dagar men vi lyckades hitta en plats som var hyfsat torr. Vi vandrade runt dammen och det var helt otroligt vilket bygge de gjort. Tyvärr så lyckades vi inte få reda på vad den användes för, om det var el eller något annat, men omgivningen var fantastisk.

Vi har också cyklat ner till stranden och gått strandstigen bort mot Seniora Rochas kyrka, dit vi både tog husbilen och cyklade i fjol. Vi tog en tur till Praia de Salgados, där vi stod förra året, och gick efter träspångarna nästan ända fram till Armacao de Pera. De håller på att bygga ihop spångarna mellan Armacao och Albufeira så om vi kommer tillbaka nästa vinter så kanske vi kan cykla strandvägen mellan städerna, det kommer att bli riktigt bra. Förutom utflykter så har vi som vanligt haft lite partyn, allmänna partyn, avskedspartyn och naturligtvis hade vi vårt årliga våffelparty. Precis som i fjol blev det mycket uppskattat. Alla tycker att våra svenska våfflor med sylt och vispad grädde är sååå goda. Men precis som i fjol hade jag dock problem med att hitta riktig grädde men efter att ha varit runt på alla affärer så lyckades jag få ihop tillräckligt för både våfflor och tillbehör.

Vintern har i år varit mera normal för Portugal ( i fjol var det ju den kallaste vintern på 20 år!) och det märks verkligen på all vegetation. Jag har hela vintern tyckt att det varit mycket grönare än i fjol och nu när värmen börjar komma så exploderar alla blommor också. Det fick vi ju aldrig riktigt uppleva förra året. Det är bara synd att jag inte vet vad alla blommor heter.

Förra veckan fick vi storfrämmande av våra kära vänner från Tyskland, Ina och Horst. Det är alltid så underbart att få träffa dessa fina människor och dela våra erfarenheter och kunskap i långa roliga samtal. Vi var ute på promenader och både Ina och jag förundrades över den grönska och de blommor som vi såg nu som inte hade blommat när de var och hälsade på oss i fjol. Dagarna gick bara alltför fort innan det var dags för dem att fortsätta sitt äventyr. TACK! Underbara vänner för de fina dagar ni gav oss. Ses snart igen!

Nu är det snart slut på vår vistelse här i Armacao de Pera och Algarve Camping Car Park. På onsdag, den 20/3, lämnar vi denna plats som har varit vårt hem i 5 månader för att börja vår resa i långsam takt hemåt (vi vill inte komma hem för tidigt, det måste vara varmt när vi kommer). Vi har tvättat kläder, plockat ihop vårt kökstält, rengjort markismattan och börjat städa till i skåpen bak. Allt för att det ska gå så fort som möjligt att få in cyklar och resterande på onsdag morgon. Här måste vi lämna innan kl 11:00 och det blir lite körigt eftersom vi brukar ligga och dricka kaffe till kl 09:30. Tisdag eftermiddag kommer vi att ha en liten avskedsfest för våra vänner som är kvar. Våra svenska grannar, Lena och Mats, hade sin avskedsfest i torsdags för de åkte ut på nya äventyr igår, fredag. Hoppas att vi ses när vi kommer hem till Ö-vik. Vi lämnar alltså denna plats på onsdag men kommer att ta det väldigt lugnt norrut. Vår tanke var att åka västerut och Portugisiska västkusten norrut mot Lissabon, men alla idiotförklarade oss eftersom det är mycket kallare den vägen om man jämför med den Spanska ostkusten. Ja, ja, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig, så nu blir det i stort sett samma väg som vi åkte ner, efter medelhavskusten, men kanske lite mer inlandet, vi får se.

Nu har vi alltså tillbringat vår andra vinter i södra Europa. Det känns väldigt… ja hur känns det egentligen. Fantastiskt, konstigt, osannolikt, ja det är inte helt lätt att hitta rätt ord men jag tror att det rätta ordet är overkligt. Vem kunde någonsin tro att vi skulle tillbringa våra vintrar i södra Europa för tio år sedan? Inte jag i alla fall. Men nu är det precis det vi har gjort i två vintrar. Det som är mest underligt är att det inte ens känns konstigt. Vi har nu kommit in i det här lilla samhället i Portugal, vi vet var och vad vi ska handla, expediterna på ”våra” affärer känner igen oss och hälsar glatt på oss, vi känner till omgivningarna och vet var man kan cykla, gå eller åka med bilen (även om det är massor som vi inte ha upptäckt än) men vi känner oss trygga i det här landet och platsen. Det känns hemma. Nu blir det en långsam hemresa och sedan får vi se vad som händer nästa höst, kommer vi tillbaka eller hamnar vi på något annat ställe? Vi får se. Det vi, jag, nu ser framemot är att få träffa alla barn och barnbarn samt alla goa vänner. Sedan får vi se vad vi hittar på hemma i gamla Svedala men en tanke vi har fått nu är att åka över till Norge och fiska, men vi får väl se vad som händer i slutändan. Det kanske ni får veta nästa gång vi hörs.

Ta hand om er och var rädda om varandra.

Tiden har gått alldeles för fort som vanligt och jag hinner inte med! Nu har vi redan den 9:e januari och massor har hänt sedan mitt förra inlägg. Det allra viktigaste var att mitt äldsta barnbarn tog sig tid att komma och hälsa på farmor och ”faffa”. Vi hämtade henne i Faro på flygplatsen måndagen den 11:e december och hon stannade till lördagen den 16:e december. Underbara dagar som gick alldeles för fort! Vi gick ner till centrum och var på stranden, tyvärr var det kallt så ingen ville bada. Åkte iväg till ett köpcentrum i Portimao så hon fick handla lite. Körde vidare till Sagres och gick runt vid fortet, körde vidare till fyren som tyvärr var stängd så vi fick bara se den utifrån. Är man i Portugal så måste man ju besöka platsen som ligger längst sydväst i Europa. På fem dagar hinner man inte så mycket men vi hann i alla fall baka chokladbiskvier enligt önskemål från Isabelle, och det viktigaste av allt, vi fick vara tillsammans! Det var underbara dagar när jag fick umgås med mitt älskade barnbarn och jag är så tacksam för att hon ville ta sig råd och tid att komma och hälsa på oss. Tack! fina Isabelle för dessa dagar!

Både när vi skulle hämta Isabelle och lämna henne på flyget så stod vi en natt på en stor parkering som ligger bakom flygplatsen i Faro (detta för att vi inte skulle behöva stressa). Första natten upptäckte vi att ena däcket såg väldigt platt ut men vår första tanke var att det trycktes ihop eftersom bilen lutade mycket och jag hade rätat upp den med stödbenen. På morgonen kollade Kurt-Åke luften och insåg att det var väldigt lite luft i däcket. När vi hämtat upp Isabelle åkte vi iväg och fyllde i luft på en bensinstation. Väl hemma igen så tappade vi luft hela tiden, med andra ord, vi hade pyspunka, suck! Under veckan som Isabelle var hos oss så fyllde vi luft så att vi kunde vara ute och köra runt men när vi kom hem igen efter att ha vinkat av henne så var vi tvungna att ta tag i problemet. Mats och Kurt-Åke undersökte däcket och hittade en spik som förmodligen var orsaken till punkteringen. Jaha, nu var det bara att hitta en verkstad som kunde åtgärda problemet. Vi pratade med Elodie på campingen och hon rekommenderade en firma i Lagoa, det visade sig vara samma firma som Mats och Lena hade använt i fjol när de hade pyspunka. Vi åkte dit tidigt på förmiddagen och fick komma tillbaka klockan 14:00 så skulle de åtgärda punkan. Eftersom vi nu var i närheten av Apolonia (affären med kaviar, sill och husmans) så passade vi på och julhandla medan vi väntade på att tiden skulle gå. Klockan 14:00 var vi på plats och fick köra in bredvid verkstaden där en man tog hand om däcket. Efter en timme var allt klart, däcket var lagat (han hittade en liten skruv som gått igenom), balanserat, återsatt och fyllt med luft plus att han kollat alla de andra däcken också. Detta kostade oss 24 Euro (ca 260 kronor) helt otroligt! Mycket tacksamma och glada lämnade vi verkstan och körde hem igen. Den här firman sålde även däck och eftersom vi troligen måste köpa nya ”fötter” till Humlan nästa resa så funderar vi på att begära en offert från dem, men vi får väl se…

Den 22:a december bjöd campingen på julfest. Vi skulle ta med oss mat och glas samt en julklapp var, sedan höll campingen med all dryck. Efter att vi ätit så blev det julklappsutdelning. En väldigt trevlig eftermiddag. Elodie höll också ett litet minnestal för två utav gästerna som stod här i fjol som avlidit under året. En mycket fin gest.

Den här gången hade jag ju kommit ihåg min jullåda så nu kunde jag julpynta och sätta fram julgranen och som brukligt är så gjordes det kvällen före julaftonen.

I vanlig ordning så hade vi knytkalas på julaftonen där vi alla tog med oss något och samlades vid Jürgen och Ina´s bil (de har största platsen) och åt en gemensam jullunch. Vi hade gjort köttbullar, rödbetssallad och julskinka (som vi hade med oss från Sverige och som Kurt-Åke griljerade). Det blev mycket uppskattat. När klockan började närma sig två (tre svensk tid) så tackade vi för oss och gick hem för att äntligen få titta på Kalle och hans vänner. Efter Kalle så delade vi ut våra julklappar och sedan började vi ordna med vår egen julmiddag. En mysig dag och kväll men det är alltid nu som jag saknar mina nära och kära allra mest, så lite ledsamt är det också.

Den 29:e december firade vi bröllopsdag och för att lyxa till det lite hade vi varit och köpt gott kött som vi åt tillsammans med klyftpotatis, kantarellsås och sallad, smaskens. Vi hade funderat på att flytta oss ner till parkeringen vid stranden där vi stod i fjol men eftersom vi inte har någon värme i bilen när vi står utan ström och inte kände för att frysa på nätterna så stannade vi kvar på campingen. Till nyår försökte vi jaga kalkonbröst men i år så lyckades vi inte alls få tag på några fina bröst så det blev kyckling istället. Även denna dag samlades vi hos Ina och Jürgen men denna gång bara med ett glas champagne för att önska varandra ett gott slut på det gamla året och sedan fortsatte var och en för sig. Vi lagade till kycklingen och åt en lätt mozzarellasallad med avokado till förrätt. Efterrätt blev kaffe och chokladbiskvier. Sedan tittade vi på Grevinnan och betjänten och tolvslaget på Skansen. När klockan slog tolv så gick vi ut för att skåla in det nya året med våra grannar men hittade ingen som var ute. Allt var totalt heldött! Många hade redan gått och lagt sig och andra hade gått ner till centrum för att titta på fyrverkeriet. Nu behövde man ju inte gå någonstans alls för att se alla fyrverkerier, det var bara att titta runtomkring oss. Skjuta fyrverkerier är något som de är väldigt duktiga på här, det är fantastiska skådespel och en massa oljud. Trots alla smällar så var Skorven ute med oss, tror att han känner sig trygg bara vi är i närheten.

Mellandagarna var vi ute och jagade efter ett kökstält. Många bilar som står här har ett ganska stort fristående tält utanför där de har bänkar med elplattor, ugnar grill mm. Mycket praktiskt då man har allt klart och inte behöver plocka fram och ställa undan allt hela tiden. Ett sånt tält var vi alltså på jakt efter. Vi pratade med ett franskt par som berättade att de hade köpt sitt på en affär som heter Decathlon, en affär med fritidsartiklar som tydligen också finns i Sverige men som vi aldrig hört talas om. Vi siktade in oss på närmaste affären som låg i ett stort shoppingcentra utanför Albufeira, där hade de tyvärr inget hemma men i Faro eller Portimao fanns det enligt expediten vi pratade med. Eftersom vi var närmare Faro än Portimao så tog jag ut riktningen mot Faro. Tyvärr så fanns det en liten Decathlon på ett annat ställe mitt inne i en turistort med icke körbara vägar för vår bil och såklart hamnade vi där. Dessutom så hade de inte tältet i den affären heller utan hänvisade oss åter till Faro. Suck! Som tur är börjar vi ju vara van att köra där det inte går så efter att ha haft tungan rätt i munnen lyckades min duktige man trassla ut oss från detta hemska ställe (undrar vad det hette?) och ta oss till rätt affär i Faro. Nu fick vi äntligen tag i vårt tält plus ett fint bord som vi ska ha i tältet och efter lite lunch så åkte vi hem igen. På vägen hem passade vi på att fylla gas i Albufeira och tanka Humlan full eftersom vi ändå passerade dessa ställen. När vi kom hem igen så hade vänner från Dekarsön (de bor i ett hus på Fläderbacken) kommit. De lämnade Sverige före oss och firade jul i Lissabon och fortsatte sedan hit. Vi fick några mycket trevliga kvällar tillsammans innan de fortsatte vidare. Får väl se vem som hinner först hem.

Efter att Marie och Lennart hade åkt så satte vi upp vårt fina kökstält. Lena och Mats kom och satte sig på första parkett med varsin öl men det var en dum idé för det slutade naturligtvis med att de fick hjälpa till. Det var bra med några extra händer. Efter att vi ställt in alla grejer så ville vi naturligtvis inviga det så middagen lagades i tältet. Tyvärr så blir det alltid följdverkningar när man gör saker så nu måste vi köpa en matta till tältet, en matta att ha utanför tältet samt någon form av belysning, men det blir en senare fråga.

Vädret här nu visar tydligt att det är vinter även här. Det regnar en hel del och det blåser en kall nordlig vind. Jag vet inte om det vänder den 21:a december här också så att det börjar bli ljusare eller om jag bara inbillar mig, men jag tycker att solen (när den är framme) är uppe längre samt att den känns mycket varmare än den har varit ett tag. Nu när det har varit lite kallare så känns det skönt att vi inte behöver vänta till juni-juli innan värmen kommer utan kan se fram emot den redan om några veckor. Men… det är ju precis av den anledningen vi inte tillbringar vintrarna i Sverige längre.

Efter en fantastisk resa genom Spanien så landade vi till slut i Armacao de Pera. Det känns faktiskt riktigt skönt att komma tillbaka hit där allt är bekant, vi känner stadens gator, stränderna och roligast utav allt är att nästan alla från i vintras står på campingen hos Elodie och Romy. Vi saknar bara två Holländska par varav ett är på Nya Zeeland hos sin dotter och vi tror att det andra paret har åkt till Marocko. I övrigt så är våra vänner från Tyskland, England och Sverige här plus ett nytt par från Sverige som visar sig ha ett hus i Örnsköldsvik som Kurt-Åkes äldsta son har ritat, världen är inte så stor ibland.

Men vi börjar väl där vi slutade sist, på resan efter solkusten.

Efter helgvilan i Cullera så fortsatte vi söderut mot Malaga. Åkte genom fina små städer som skulle ha varit roligt att gå och strosa i men med vår stora bil kommer vi inte in på någon parkeringsplats och finns det någon parkering så ligger den långt utanför staden. Vi ska väl inte klaga egentligen men ibland känns det tråkigt att bilen begränsar vår möjlighet att upptäcka nya platser. Naturen var, trots att vi åkte efter gamla motorvägen, fantastisk! Smal och krokig men inte så hemsk som vägarna var förra gången vi körde söderut, enorma fält med oliv- och apelsinträd (man förstår inte hur de lyckas skörda alla träd på dessa enorma fält!). Vackra små byar med söta hus som klamrar sig fast på bergssluttningarna och med vägar som nog bara en motorcykel ryms på (vi försökte inte ens ta oss in i någon av dessa byar). När vi kom närmare havet så försvann alla söta små hus och istället så växte enorma betongkomplex upp med stora hotell och lägenheter, allt för turister som längtar efter sol och värme. Vi förstår ju att det är deras levebröd och att allt görs för att få någon inkomst men byarna och städerna försvinner ju i alla dessa betonglådor och även den vackra kustlinjen förstörs när hotellen kommer närmare och närmare stranden. På vissa ställen fanns det bara en smal strandremsa mellan hotellen och havet. Nåja, det verkar ju uppskattas annars skulle de väl inte kunna bygga som de gör, men för mig så är charmen borta.

Nedanför Murcia hittade vi en liten ställplats som var helt ny och väldigt fin och välordnad. Det fanns stora platser på en jämn grusplan där man fick parkera, de hade gjort i ordning en mycket fin plats för tömning av grå- och svartvatten och där man kunde fylla färskvatten. Det fanns tvättmaskiner och torktumlare och till och med en plats där man kunde bada hundar. På natten så gick en grind igen så då var vi helt instängda och kunde sova tryggt. Enda problemet var att man inte fick ställa ut stolar, laga mat utomhus eller ens sänka stödbenen (vilket vi gjorde ändå) det var alltså en ren parkeringsplats med servicemöjligheter för 8 Euro/natt!

Efter en trygg natt så fortsatte vi över bergen i Sierra Nevada. Nej vi har inte hamnat i Kalifornien, Sierra Nevada finns även i Spanien (någon måste ha haft brist på fantasi) och där finns också Europas sydligaste skidort ”Sierra Nevada Ski and Mountain Resort of Granada”. Skidsäsongen startar i november och sträcker sig fram till april-maj så om man är sugen så kan man åka skidor i bergen och sedan åka ner till havet och bada, vilket vi inte var sugna på. Landskapet och vyerna över bergen var helt enastående och återigen saknade vi Martins kunskap och utrustning gällande fotografering. Det går bara inte få till den storslagenhet som naturen visade oss, och som vi skulle vilja visa er, med en mobilkamera. Vi har försökt men när ni tittar på bilderna får ni multiplicera dem med 10!

I en liten by mitt inne i bergmassivet så hittade vi en liten nygjord ställplats, med all service, som byn gjort i ordning för husbilar. Vi bodde i en ”grop” med ett sjukhus och en idrottsplats bakom oss och uppe i berget kunde vi se hur bilarna körde på motorvägen. Det är helt otroligt vilket kuperat landskap och hur de byggt hus och stora gårdar efter sluttningarna där de också har sina odlingar. Vilken otrolig natur vår vackra jord har skapat!

Efter ganska många mil efter vägen så började vi nu längta efter att få stå parkerad ett tag. Tyvärr så hittade vi inga fina ställplatser efter solkusten så vi började dra oss mot Portugal igen. Och efter 33 mil i ett svep så stod vi till slut precis vid floden som utgör gränsen mellan Spanien och Portugal. Vi hittade en parkering precis vid floden där vi kunde titta över till Portugal och där stannade vi över natten. Tyvärr så verkade ungdomarna inte sova i den här staden utan hade bilrace utanför vår husbil fram till klockan 3 på morgonen. Ingen bra plats att parkera på. Dagen efter så var vi in till centrum och handlade lite och där fanns det stora parkeringar vid stranden där man kunde parkera. Synd att vi inte visste det kvällen innan.

Ska vi ta ställplatserna efter solkusten innan jag fortsätter. Det finns såklart en massa platser efter solkusten och många där det står bilar långtidsparkerade. Anledningen till att de inte föll oss i smaken var att de oftast var inhängnade, bra i och för sig, men det gjorde att utsikten var begränsad till ett mycket högt staket, oftast en mur, samt det man såg ovanför dessa var stora hotellkomplex. Platserna var väldigt trånga och på många ställen så var storleken begränsad till max 7,5 m vilket uteslöt oss eftersom Humlan är nästan 9 m. Oftast så var infarterna och tömningsplatserna så trånga att vi inte ens kunnat ta oss in. Till detta så var havsutsikten bara att glömma dels pga inhägnaden men också för att havet låg en bra bit bort. Till sist var priset också avgörande, den billigaste platsen som vi hittade kostade 20 Euro/dygn med el under lågsäsong och när lågsäsongen infaller är olika på olika ställen. Detta sammantaget gjorde att vi inte kände för att stanna på någon plats efter solkusten utan började längta till Portugal och ”vår” ställplats. Därav 33 mil på raken. Men… nu har vi åkt efter den spanska ostkusten också och sett all vacker natur med dess fantastiska odlingar och det var verkligen en upplevelse.

Sista natten på rull stod vi alltså i Spanien och tittade på Portugal och eftersom natten varit mycket ljudlig så var vi snabbt iväg på morgonen, åkte in till Lidl och handlade och körde sedan över bron till Portugal. Det kändes mycket skönt att komma tillbaka igen och ju längre in i Portugal vi kom desto mer kände vi oss hemma. Vi gjorde först ett stopp i Albufeira och fick träffa goda vänner från Sverige som bodde på ett hotell där (vi hälsade även på dem i fjol när de bodde här) och sedan var vi och fyllde på gas på vårt gamla ställe strax utanför Albufeira och sedan, äntligen, körde vi till Armacao de Pera. Det var skönt att komma fram och ”hem”. Tyvärr så var campingen fullbelagd men vi pratade med Romy och de skulle hålla en plats åt oss så fort det blev någon ledig. Efter att ha tömt grå/svart vatten och fyllt på vatten och pratat med våra vänner som stod på campingen körde vi ner till strandparkeringen där vi stod i våras när barn och syster var och hälsade på. Det var så skönt att kunna somna till vågornas brus och vakna upp och se havet det första man såg. Mats kom ner och hälsade på oss och när han åkt iväg och vi bestämt oss för att ta en promenad så ringde Elodie och sa att vi hade en plats på campingen. Överlyckliga så packade vi snabbt ihop och ”flög” upp till campingen. Vi fick platsen precis under den plats vi hade i fjol (campingen ligger i etage). Ovanför på vår gamla plats står vårt svenska par från Ö-vik, bakom dem står ett utav de tyska paren, bakom dem så står en ensam kille från Holland, han som hjälpte oss att byta bilbatteriet. På andra sidan vägen står engelsmännen och framför dem så står ett annat tyskt par och framför dem så står det tysk/svenska paret från Ö-vik, hela ”familjen” är samlad. Underbart!

Förra året kom vi hit den 8:e november i år kom vi hit den 10:e november. Vi hade tänkt att komma senare men så blev det inte, att hela tiden vara på rull är nog inte riktigt vår melodi. Det är roligt och åka runt och få se nya saker men inte hur länge som helst, till slut längtar vi efter att få vara på en plats, kunna plocka fram möbler och cyklar, boa in oss. Sedan gör vi ju utflykter både till fots och med cyklarna på dagarna, men det är skönt att ha en fast plats att komma tillbaka till.

Vi har nu stått här nästan en månad och vädret första tre veckorna var helt otroligt. Solen sken varje dag och vi hade 24-28 grader varmt varje dag, nätterna var ju naturligtvis svalare men vi behövde inte ha någon värme på. Vi har cyklat runt, vandrat och enbart njutit av tillvaron medan vi har sett hur snökaos och kyla svept in över Sverige och våra nära och kära. Vi har hunnit med en välkomstfest (Lena hade varit hemma i Sverige och gjort en operation) och ett knytkalas med alla våra vänner. Vi cyklade upp till Lagoa och Apolonia, affären med svenska rätter och köpte pepparkakor och mögelost. 1:a advent så värmde vi glögg och gick runt till alla våra vänner med pepparkakor, både med och utan ost, samt den varma glöggen, jag tror att det blev uppskattat. I år fick jag äntligen adventspynta eftersom jag kom ihåg att ta med min jullåda, känns inte riktigt som att det snart är jul men det är fint när stjärnorna lyser. Den här veckan har det regnat nästan varje dag och igår var det bara 13 grader varmt, burr. Nu har vi också haft värmen igång på nätterna eftersom det har varit både kallt och rått så det är tur att vi står på ström. Men det är ju faktiskt vinter här också fastän det är svårt att komma ihåg när solen skiner och man går omkring i linne och shorts. Vi är bara glada över att inte vara hemma i kyla och snökaos. Snö och kyla har vi haft så det räcker, nu njuter vi av värmen och att vi inte behöver ha vinterkläder på oss.

Den 21:a oktober lämnade vi Sverige för nya äventyr i Europa. Vi stannade en natt extra på hästgården pga blåsten och tur var det. Det var många hamnar och kuststräckor som helt översvämmats av ovädret och de stängde också av Öresundsbron mellan fredag och lördag den 20-21:a oktober. Nåja vi kom iväg till slut men vädret var fortfarande kallt, regnigt och blåsigt. Efter att vi passerat Stora Bältbron så stannade vi vid en båthamn som ligger precis innan Lilla Bältbron och sov där över natten. Vi var lite smålata så vi letade reda på en pizzeria i närheten och gick ut och åt middag. Det var lite fascinerande att det låg en restaurang mitt i ett villaområde långt ifrån alla gångstråk som fanns, men de verkade i alla fall ha kunder för det var de som kom och hämtade mat under tiden vi satt där och åt. Pizzan var god men det jag kan opponera mig emot var att personalen satt i ett rum innanför och rökte vilket gjorde att det luktade rök i hela restaurangen, bläää!

Vi hade bestämt att vi skulle ta det lugnt på vägen men när vi väl kom iväg så satte vi en väldig fart och körde genom Danmark, förbi Flensburg och tog färjan från Glückstadt över Elbe till Wischhafen i ett nafs och där vi sov på samma ställplats som på vägen hem men den här gången låg alla båtarna i vatten och inte i lera. Nu fortsatte vi mot Köln och våra vänner men stannade en natt i Regenbogen på en mycket fin ställplats. Det var en stor och fin camping men de hade ordnat en ställplats för övernattning utanför själva campingen men vi hade tillgång till alla servicehus och alla faciliteter inne på campingen. Där stannar vi gärna fler gånger om vi har vägarna förbi.

Nu hade vi bara 160 km kvar till Ina och Horst så nu blev det gasen i botten (så gått det nu gick pga vägarna). De hade bokat plats för oss och dem på en fin camping uppe i Bergisches Land några mil från deras hus i Odenthal ovanför Köln. Ja, nog var det ett bergigt land alltid, vägarna gick upp, ner i kringelikrok och inte var de stora heller så Kurt-Åke fick verkligen hålla tungan rätt i munnen (tur att jag inte körde!), men vilket landskap! Det var så otroligt vackert med alla berg och dalar, skogar och brukade jordar. Jag har alltid tänkt mig Tyskland som ett platt land men ack så fel jag har haft. Campingen vi skulle bo på låg uppe på ett berg med en underbar utsikt över landskapet, vägen dit var en liten mardröm men det gick bra och väl framme så stod ju våra underbara vänner med famnarna öppna och tog emot oss. Det var så underbart roligt att få träffa dem igen.

Nu följde tre fina dagar med Ina och Horst som tog mycket väl hand om oss. Första kvällen fick vi middag i deras husbil (vår var kall som vanligt), nästa dag åkte vi hem till deras hus där vi fick tvätta upp sängkläder och handdukar, skönt, samt att vi fick en fantastisk god middag. Mitt i allt ringde verkstan från Kristinehamn med en lösning på vårt värmeproblem så det blev att åka upp till campingen igen (Horst och Ina hade deras lilla bil med sig också) för att testa lösningen. När vi gjort manövern som de ville att vi skulle göra (bryta strömmen på 12 V samt strömmen från batterierna till panelerna) så verkade systemet gå igång. Efter middagen så fick vi träffa deras yngste son och hans dotter, mycket trevligt, och sedan åkte vi tillbaka till campingen och stackars Skorven som fått vara ensam hela dagen. Värmen fungerade fortfarande men under kvällen när vi satt och pratade så bröts allt igen, som vanligt, suck! Utan el fungerar inte vår värme.

Nästa dag lagade först Horst vårat vatten läckage på taket och sedan åkte vi iväg och de visade oss den fina omgivningen samt deras fantastiska kyrka. En mycket vacker kyrka som var storslagen i sin enkelhet. Sedan var vi till Horst fabrik som han byggt upp och som nu hans yngre son har tagit över. De tillverkar dörrar, fönster, inredningar, persienner, altaner, markiser mm. mm. Vi blev djupt imponerad över hur kreativ och intelligent Horst har varit med lösningar för alla tycken och smaker. Där på kontoret fick vi också träffa deras äldste son, kul att se hela familjen samlad. På kvällen blev vi bjudna på en restaurang där vi åt en mycket god middag, men det bästa var nog ändå sällskapet. Fredagsmorgonen var en lite sorglig dag eftersom vi skulle åka vidare och lämna våra vänner men vi får trösta oss med att de kommer ner till oss efter jul- och nyårshelgen. Tack! Ina och Horst för dessa fina dagar, trots vädret (det har regnat nästan hela tiden).

Så bar det då av mot Frankrike och Spanien. Det första vi mötte på vår väg mot Frankrike var det värsta regnoväder som vi någonsin varit med om. Det regnade och blixtrade vågrätt, vi såg nästan inte vägen framför oss och alla bilar körde i myrfart. Nu fick vi ju kolla om vårt tak var vattentätt, och det var det. När det var dags att stanna hittade vi en parkeringsplats vid ett idrottsområde i en liten by som hette Jouhe, utanför Doule i Frankrike. Där fick vi en skön natts sömn (förutom att det blev kallt utan värme) och Skorven var lycklig för att han fick vara fri. Vi fortsatte vår färd söderut, passerade Lyon och stannade på en ”vägverkets parkering” och sov, vilket visade sig vara en dum idé. Eftersom vi vill kunna släppa Skorven lös så parkerar vi alltid så långt från alla andra som möjligt så även denna gång. På natten var Kurt-Åke upp och släppte in Skorven, gav honom mat och gick sedan och la sig. En stund efter att han lagt sig så tändes lampan fram, den som tänds om man öppnar bodelsdörren eller framdörren. Han klev upp för att kolla vad det var och då vaknade jag också. När jag tittade upp såg jag någon som lyste in med en ficklampa vid framrutan. Arg som en dubbelgeting rusade jag upp, slet på mig morgonrocken, högg tag i skohornet av trä som min far har gjort och rusade ut! Då sprang två killar iväg över parkeringen mot de andra husbilarna som stod där och lyste in genom deras förnster också. Jag rusade efter med skohornet i högsta hugg och skrek – vad håller ni på med! den ena killen fick då syn på mig och de stack iväg som skållade råttor och for iväg i en vit skåpbil. Oj, så arg jag var! Det tog lång tid innan jag lyckades somna igen efter det. Som tur var så hade de inte lyckats göra någon åverkan på förardörren trots att de lyckats dyrka upp den, men tack vare Kurt-Åkes säkerhetsanordning så fick de inte upp dörren utan den gick bara upp så att lampan tändes. Nästa dag fortsatte vi mot Spanien och Blanes så fort vi bara kunde. I Frankrike kan man ju inte vara!

Jag ville till Blanes eftersom jag varit där med min familj för 30 år sedan och tyckte att det skulle vara roligt att se byn igen. Nåja, nu var det ju ingen by längre, den hade växt sig 10 gånger så stor så jag kände inte igen något alls, bara vågorna. Staden hade gjort en stor parkering ganska nära stranden där man fick stå gratis. Det fanns ingen service men det var nära till stranden, restauranger och affärer. Vi stod kvar där i två nätter och njöt av stället och vädret. Kurt-Åke passade också på att byta kökskran eftersom den gamla slutat fungera. Sedan fortsatte vi ner till Tarragona där vi hittade en parkering som också låg vid havet. Tyvärr var det inget bra ställe för Skorven så vi fick oss en nattlig promenad vid stranden i sanden.

Nu har vi lämnat stora AP7:an och gått efter kustvägen N340 som måste vara gamla motorvägen för den är också ganska stor men går direkt efter kusten. Vi hittade en ställplats, första som vi står på sedan Odenthal, i Penisacola som kostade 10,5 Euro utan ström (det fanns ingen) men med full service i övrigt. Vår vana trogen så ställde vi oss i utkanten bredvid en bambuskog och det visade sig vara en inte alltför smart idé. Under kvällen började det blåsa, för att sedan övergå till storm, vilket gjorde att våra bambugrannar började slå över bilen. Nåja det var ju bara de mjuka plymerna som nådde bilen men Skorven tyckte inte om att bli anfallen när han skulle ut så han rann under bilen så fort vi öppnade dörren. Han har det inte lätt den där katten. Vädret ja, det har varit väldigt blåsigt och regnigt men trots det har det varit mellan 19- och 24 grader beroende på om solen varit framme eller inte. Vi kan ju säga så här, vi har plockat bort jackor, långbyxor och tjocka tröjor nu. Det räcker med shorts och linne.

Idag fortsatte vi kustvägen, förbi Valencia och ner mot Alicante. Nu står vi vid havet på en gratisparkering i Cullera och kommer att stå här över helgen. Både vi och Skorven behöver vila från bilkörning och vår stackars Humla behöver också få vila och få lite invändig omsorg.

Efter lite vila så fortsätter vi vår resa efter solkusten på vår jakt efter det perfekta stället.

Kramar från oss

Så är vi äntligen på väg igen efter många om och men. Ja, nu har det ju inte bara varit läkar- tandläkarbesök och provtagningar som ställt till det för oss utan också stackars Humlan som varit på besök hos ”doktorn”. Men… vi börjar från början.

Söndagen den 20:a augusti åkte vi ner till Vilhelmina och ställde oss på min svågers grannes tomt (han var borta som tur var) för på måndag hade vi besiktning på Humlan (som gick igenom utan anmärkning) och sedan skulle vi börja med svågerns gårdsplan. De, min syster och svåger, hade bestämt att de skulle ta bort allt grus, med allt gräs och ogräs i, gräva till tomten så att den blev slät samt lägga ut täckduk och nytt singel. Nu är ju det som med allt annat man tycker ”ska går fort”, det är en himla massa jobb. Kurt-Åke och min svåger samt en vän till min svåger (tillika en gammal granne till oss när vi var barn) började med att gräva bort allt gammalt grus/gräs. Sedan la de ut täckduken och sen var det dags för ny fin singel. Tyvärr så lägger ju singeln inte ut sig själv utan vi fick ju använda våra muskler för att få ut den, men efter hårt arbete så var allt klart och resultatet blev fantastiskt bra. Efter allt hårt arbete så var min syster så underbar och överraskade mig med en underbar kväll på spa på Vilhelmina Hotell. Där fick vi ligga i spabad med utsikt över Volgsjön, fantastiskt vackert! Vi fick en god välkomstdrink och sedan en snacksbricka med massor av gott samt god dryck. Sedan bastade vi med samma underbara utsikt och avslutade med honungsskrubb som min syster gjort och ansiktsmask och insmörjning med min systers egen underbara kroppslotion. Vilken fantastiskt underbar kväll! Tack min fina älskade syster för allt underbart jag fick! Men det finaste var ändå den stund vi fick tillsammans.

Efter en veckas hårt arbete så fortsatte vi söderut. Vi var förbi i Vännäs hos sonen med familj. Åkte förbi Umeå hos dottern med familj och skulle åka förbi i Obbola hos äldste sonen, men de var som vanligt i Finland(hans fru kommer därifrån) så de missade vi tyvärr. Då åkte vi istället förbi min ”gamla chef” och det är alltid lika trevligt att få träffa henne och hennes man. Efter en trevlig stund med dem så åkte vi till Järnäsklubb och stod där över natten. Sedan var det dags att åka ”hemåt” igen för att avsluta alla besök och provtagningar.

Vi kom till Solbacken den 27:e och det regnade för fullt. Dagen efter så kom Kurt-Åkes yngste son och hans flickvän. Ungdomarna var ute på äventyr och vi jobbade med bilen och byggde en ställning bak som vi kan ha backar i. Mittenområdet i bilen är ju väldigt svårpackat men med backarna kan vi utnyttja ytan bättre. Är supernöjd över resultatet. Jag passade också på att plocka lingon som jag kokade sylt av. Det var sååå mycket fina lingon så jag hade plockat 10 liter på bara några timmar. Dessutom så var det stora fina blåbär så jag var bara tvungen att plocka dem också som jag gjorde blåbärskakor av. När ungdomarna åkt så började vi vår planering inför vår nästa resa till södra Europa. Vi städade och tvättade Humlan, tvättade alla kläder, täcken, kuddar, mattor, ja allt, och gjorde klart med läkare, tandläkare, provtagningar och frissa (väldigt viktigt för mig!) och till slut kunde vi påbörja vår resa söderut.

Den 2:a oktober lämnade vi Solbacken för den här gången. Det känns alltid lite vemodigt att lämna den platsen som vi har börjat känna oss hemma på, med alla underbara människor som vi lärt känna, och den komfort som vi har där, men vi hoppas att alla och allt är kvar när vi återvänder nästa vår.

Vår resa gick nu mot Västerås och Kurt-Åkes mellanson. Det är alltid så fint att få komma förbi dem och träffa barnbarnen (de är ju viktigast). Efter det så åkte vi vidare mot Örsundsbro (mitt andra hem) och våra underbara vänner där. Där stannade vi en vecka innan vi fortsatte till våra fina vänner i Strängnäs som vi fick rå om tills dess vi var tvungna att åka vidare till Kristinehamn för att Humlan skulle få komma in till ”doktorn”. Den 16:e oktober var vi på verkstan i Kristinehamn och de gjorde de åtgärder som Knaus i Tyskland hade hänvisat dem till (det gäller fortfarande problemet med värmen när vi fricampar). Efter att de åtgärdat problemet enligt instruktioner från Knaus så åkte vi lyckliga därifrån i tron att allt var fixat. När vi kom fram till ställplatsen och skulle sätta igång boostern fram (det var kallt ute) så hade vi tappat funktionerna för både boostrarna (vi har en fram och en bak i sovrummet) och motorvärmaren. Ny kontakt med verkstaden och ett nytt besök på densamma. Verkstan satte nu tillbaka kabeln mellan panelerna men uppdaterade också Knauspanelen så nu får vi se vad som händer när vi fricampar. Just nu står vi vid Sjöslätts Hästgårds ställplats strax utanför Malmö där vi stått förut. Detta är vår utreseplats och vår hemkomstplats. Den är ju den sista och den första platsen som vi kommer till när vi är på väg eller kommer hem. Det känns så fint att ha den här platsen som en markering av vår resa, borta eller hemma. Vi har varit och handlat allt (!) som vi vet att vi inte kan handla utomlands, så nu är vi beredda för några månader i södra Europa, hoppas bara att det är varmare där än vi har det här just nu. Här blåser det småspik och är bara 6 grader varmt. Vi vet inte i dagsläget om vi kan köra över Öresundsbron eller om den kommer att stängas av. Ja, ja vi har ju ingen brådska, vi är ju pensionärer (med massor att göra). Det vi längtar mest efter just nu är att åter få träffa våra fina vänner från Odenthal i Tyskland, Ina och Horst. Vi hoppas att de väntar tålmodigt på oss för vädret verkar ju inte gå oss till mötes.

Massor kramar till Er som orkar följa vår blogg trots att den är så ojämn i flödet.

Kramar från Humlan, Birgit, Kurt-Åke och Skorven

Hej på er alla igen! Måste börja med att förklara varför det här inlägget har dröjt så länge. Min blogg havererade. Jag hade skrivit inlägget och lagt in alla bilder och skulle publicera allt och då var hela inlägget borta och jag fick en röd text med varning om att det inte gick spara till databasen. Nåja, nu ska allt vara fixat så nu hoppas jag att jag kan få iväg inlägget.

Oj, vad tiden går fort!

Nu har vi redan varit uppe i Stalon nästan två månader! Innan vi lämnade Örnsköldsvik så hann vi med att hälsa på grannarna som vi hade i Portugal där vi fick god mat och en trevlig kväll med massor med prat om Portugal. Efter det började vi vår resa mot Vilhelmina och Stalon men vi var naturligtvis förbi alla barn och barnbarn och pussade på dem.

Efter ett kort stopp i Vilhelmina för att handla körde vi upp till Stalon där vi boade in oss hos min yngsta dotter och hennes sambo. Underbart skönt att äntligen komma upp hit igen. Nu blev det några lata dagar innan det blev dags att fira min födelsedag som Malin och Kurt-Åke fixade så fint med punchtårta (vår ”familjetårta”) och god grillmiddag. Jag gjorde absolut ingenting den dagen som det ska vara när man fyller år. Sedan var det dags för midsommar som firades tillsammans med ungarna (får man säga ungar fastän de är över 30?) och min syster och hennes man. För omväxlings skull så hade vi fint väder, vi har firat midsommar i snöstorm ibland så om solen skiner så är vi överlyckliga.

Efter midsommar var det så dags för min syster och jag att ha vår årliga helg på marknaden i Storuman. Våra män åkte upp till en Kennets stuga i Saxnäs och vi åkte iväg på marknaden. När vi kom till Storuman på torsdag eftermiddag hade vi 28 grader varmt i skuggan och då skulle vi börja sätta upp ståndet inför fredagens marknad, puh så varmt det var! Fredagsmorgonen när vi skulle packa upp alla produkter som vi skulle sälja var det hällregn! På alla dessa år som jag varit med min syster på marknad så har jag aldrig varit med om att det har hällregnat när vi packat upp. Trots regn så var det bra med folk hela dagen och försäljningen gick bra. Jag tror att alla är utsvultna på marknader och liknande sedan pandemin så att de struntar i väder och vind. Lördagen så var det blandat väder med sol, moln och någon enstaka regnskur och mycket folk även denna dag. Söndag blåste det småspik och var ishavskyla, burr! Klädsel? Jo, jag hade ullunderställ, långbyxor, ulltröja, flecejacka plus en vindjacka men jag frös ändå. När man står stilla och det blåser är det svårt att klä sig så att man inte fryser så jag saknade min skoteroverall! Traditionsenligt så hade min fina syster gjort mockatårta som jag fick som försenad födelsedagspresent. Jag älskar mockatårta och det är bara min syster som kan göra den som den ska göras. Tack älskade syster för fina dagar tillsammans!

När jag kom tillbaka till Stalon igen så hade Kurt-Åke stannat kvar i Saxnäs vid Kennets stuga så Malin och Martin skjutsade upp mig till Saxnäs och Kurt-Åke. Där var vi kvar en vecka och hade underbara dagar med cykelturer, vandringar, lite vedklyvning och gräsmatteklippning. Vi hade fint väder men tyvärr så var det jättemycket av sviarn (en pytteliten mygg som inte syns men känns!) och brems (broms) så det gick inte sitta stilla och njuta i solen, men så länge vi rörde på oss gick det bra. Vi tog med oss Skorven på en cykeltur för att gå upp till Fiskonfallet (ett fint litet vattenfall ovanför Saxnäs). Han är ju van att åka cykel med oss och att vara ute på vandring men den här gången kom han på efter att vi gått kanske 100 meter att han verkligen inte ville gå längre utan han bara drog i kopplet och skulle hem. Jag tror att han kände lukten av alla djur i skogen så det var det som gjorde honom rädd. Där i fjällen så finns det ju älg, ren, björn, järv och lodjur så det kanske inte var så konstigt att han ville hem. Det slutade med att jag bar honom upp till fallet men när vi skulle sätta oss och fika så var han så stressad så vi beslutade oss för att gå tillbaka till cyklarna igen. Väl nere vid bäcken och cyklarna så började vi packa upp kaffe och smörgåsar men i och med att vi satte oss ner så kom våra bitande vänner och anföll oss och då insåg vi att vi glömt vår myggjagare (Thermacell) uppe vid fallet så det var bara att gå upp igen. Kurt-Åke stannade med Skorven och jag gick upp till fallet och nu när jag var ensam så kunde jag gå ner till fallet (det var en mycket brant stig neråt för att kunna komma fram till fallet) och ta några fina bilder för att kunna visa er. Väl tillbaka vid cyklarna igen så fikade vi och sedan cyklade vi hem igen och Skorven var glad och nöjd. På tal om Skorven ja, han bör inte vara i norra Sverige. När jag kom hem från Storuman så upptäckte jag blod på golvet i husbilen. Jag blödde inte, Kurt-Åke blödde inte alltså var det bara Skorven kvar som skyldig. Suck!!! Han hade ett sår nästan uppe vid svansroten som det bara rann blod från så det var bara att plocka fram förbandslådan igen och bandagera svansen (Skorven var inte glad över behandlingen). Vad han gjort vet vi inte, antingen var det något djur eller fågel som bitit, rivit eller hackat honom eller så hade han fastnat någonstans. Som tur var så läkte svansen ihop fint så det behövdes inget veterinärbesök den här gången, puh!

Efter en vecka i Saxnäs så åkte vi tillbaka till Stalon igen och väl där så satte Malin och Martin oss i arbete med att måla och olja in deras nya bro som de snickrat. Vi lånade Malins bil och åkte ner till Vilhelmina och handlade och väl där passade vi på att träffa min kusin Thory och andra goda vänner som vi inte sett sedan i höstas innan vi åkte till Portugal. Alltid lika roligt att få träffa dem och det kändes ännu roligare nu när vi varit så långt borta från alla!

Så till helgen kom äntligen våra efterlängtade vänner från Örsundsbro. Under veckan de var här passade vi på att åka och se på saker som jag inte sett trots att jag varit här mer än 40 år! Man blir ju hemmablind sägs det ju. Vi åkte upp till Klimpfjäll och Norgefarargården, en gård där handelsmän fick stanna och vila på sin väg mot Norge där de skulle sälja och köpa varor. Sedan tog Malin och Martin med oss till stenbrottet i Stalon där Martin jobbar med att bryta sten för export. En mycket vacker sten med en grön marmorering som är fantastisk när den är polerad. Den används till kakel, klinker, bänkskivor och gravstenar mm. Tyvärr så syns det inte på bilderna hur vacker stenen är. Vi åkte till Tärna där min syster stod på marknaden, fortsatte sedan till Hemavan och stannade och fikade vid vägkorsningen mot Joesjö och Norge. Vi tog också en tur till Dikanäs, Kittelfjäll och Gränssjö som är sista bebodda byn innan Norska gränsen mot Hattfjelldal som är närmaste samhället i Norge. Vi hade en helt underbar vecka med våra fina vänner och inte berodde det på vädret som visade sig från sin allra sämsta sida. Det regnade nästan hela veckan men som tur var så var det ganska varmt så vi behövde inte frysa iallafall. Tack älskade vänner för att ni ville komma upp till oss och förgylla våra dagar.

När Örsa gänget hade åkt så flyttade vi från Malin och Martin ner till ställplatsen ute på udden här som Stalons skoterklubb gjort i ordning. Det var skönt både för barnen och oss att få egen ”kuppe” ett tag. Vädret har varit helt fantastiskt och vi har badat nästan varje dag, jag simmade tom över till andra sidan viken en kväll, underbart skönt! Tyvärr så vände vädret och det började regna ordentligt så vi flyttade upp till min syster för att få tillgång till el. Vårt elfel kvarstår ju fortfarande och har vi ingen ström så får vi ingen värme i bilen och med regnet och den medföljande råheten så behövde vi ström för att inte frysa. Min syster och hennes man var på semester med husvagnen så vi fick ha hela huset för oss själva så vi kunde vara inne och elda i vedspisen vilket var underbart när vädret var så blött och kallt. Tänk om man kunde montera in en vedspis i husbilen.

Fredag den 4 augusti fick vi efterlängtat besök från våra tyska vänner som kört runt och tittat på vårt fina land. Det var så roligt att få träffa dem igen. Nu körde vi tillbaka till ställplatsen så att vi fick utsikt över Malgomaj och fick stå lite för oss själva. Vädret bestämde sig också för att vara på vår sida så vi hade underbara dagar med sol och värme, nja… det regnade ju också lite såklart, vi kunde ju inte få ha bara fint väder. Vi lånade min systers bil och det var så roligt att få visa dem platsen där jag bott och dess underbara natur. Tyvärr så behagade fjällen ha mössan på så vi fick inte se fjällmassiven i deras fulla prakt men vädret går ju tyvärr inte göra något åt.

Till min stora glädje så visade det sig att Horst hade en SUP bräda, jag har alltid velat pröva att stå på en sådan och nu fick jag äntligen den möjligheten. Horst visade hur jag skulle göra men jag blev väldigt skeptisk till att jag skulle fixa det för det såg väldigt vingligt ut. Nåja, jag är ju inte rädd för vatten och vädret var underbart med en helt blank sjö och nu när jag äntligen fick chansen så var jag ju bara tvungen att testa. Jag började med att ställa mig på knä medan Horst höll i brädan för att den inte skulle åka iväg, hjälp vad vingligt det kändes! Jag paddlade runt ett tag men sedan kände jag att jag såklart måste ställa mig upp, jag kunde ju inte paddla runt stående på knä på en ”stand up board”.  På skakiga ben ställde jag mig försiktigt upp, kände efter så att jag fick balans, rätade upp kroppen och började paddla. Det var en helt underbar känsla! Benen skakade som asplöv från början men till slut lyckades jag slappna av och hitta tekniken, det här var det roligaste jag har gjort på länge! Tyvärr så orkade mina ben inte stå lika länge som jag ville paddla men efter lite vila och våfflor så var jag uppe och paddlade ett tag till. Otroligt roligt! Efter underbara dagar tillsammans så fortsatte Ina och Horst vidare norrut men innan de åkte så planerade vi vår rutt så att vi kan åka förbi dem i Tyskland när vi börjar vår resa ner mot Portugal igen.

Det som vi har kvar här uppe i norr nu är en besiktning av Humlan i Vilhelmina den 21/8 och efter det så blir det kanske någon vecka till i Stalon innan vi börjar rulla söderut. Tanken var att vi skulle vara kvar här till i början av september men pga läkartider så fick vi ändra planerna så nu måste vi vara i Ö-vik den 30:e augusti. Vi kommer nog att vara kvar i Ö-vik någon månad för att göra alla läkar- och tandläkarbesök klara innan vi börjar rulla igen. Förmodligen blir det nog en sväng upp till Umeå, Vännäs och Obbola också för att pussa på barn och barnbarn innan vi åker söderut. Nu hoppas jag att bloggen ska fungera så att jag kan få iväg inläggen när jag har tänkt.

Kramar från oss i Norrland

Så har vi landat ”hemma” på Solbacken igen efter vårt väldiga äventyr och det är faktiskt riktigt skönt😊 Humlans äventyr på verkstaden i Kristinehamn avklarades och nästan allt blev åtgärdat. Det de inte lyckades med var elfelet (upptäckte vi när vi var på väg norrut igen och fricampade). Vi hyrde en jättefin liten stuga i Picassobyn på Herrgårdscampingen i Kristinehamn medan Humlan var hos doktorn. Alla stugor har olika namn på campingen och ligger på lite olika områden. Picassobyn låg längst ner mot vattnet och var en lite lyxigare variant med fyra-fem bäddar, fin toa med dusch och diskmaskin (!) en underbar lyx efter att ha diskat i husbilen eller vid utediskar på de ställen vi stått. Jag passade även på att tvätta upp allt i Humlan och det blev fem maskiner innan allt var rent (passade på att tvätta täcken och kuddar också). Vi fick hämta Humlan på fredagen (28:e april) men de ville att vi skulle komma in på tisdagen (2:a maj) så att de fick mäta upp batterierna igen. Detta resulterade i att vi bokade en husbilsplats och stod kvar på Herrgårdscampingen över Valborgsmässoaftonen. Tanken var att vi skulle ha åkt upp till våra vänner i Strängnäs men nu tog de husbilen och kom till oss istället. En mycket trevlig helg med våra fina vänner trots att vädret hade kunnat vara lite vänligare mot oss. Vi hade både regn, åska, blåst, snö- och hagelskurar, burr!!! Vi som inte är van vid denna kyla höll på att frysa ihjäl🥶1:a maj åkte Gabi och Liviu hem till Strängnäs och vi stannade kvar till den 2:a maj eftersom vi skulle förbi verkstan igen.

Tisdagen klev vi upp glada för att äntligen få börja vår resa norrut. Innan vi lämnade Kristinehamn så var vi förbi verkstan där de konstaterade att batterierna laddade som de skulle och sedan åkte vi också till Distriktsveterinärerna för att Skorven skulle få sin årliga dos vaccin, vi har ju alltid gjort detta i mitten av mars men då var vi ju inte hemma i Sverige så det blev nu istället. Allt gick bra men när veterinären tittade i munnen på honom konstaterade hon att han hade en trasig tand som behövde omedelbar åtgärd för han hade ont. Tyvärr så fanns det ingen tid hos dem utan jag fick istället börja ringa runt till varenda veterinärstation efter vägen. Fick till slut en tid i Uppsala hos veterinär Garland den 9:de maj. Jaha detta innebar då att vår vistelse i Örsundsbro hos våra vänner inte skulle bli lika lång som vi hade tänkt. Efter att ha suttit i mobilen flera timmar så kände vi att vi inte skulle åka raka vägen till Västerås och sonen utan stanna och sova någonstans och fortsätta nästa dag. Hittade en fin plats i Trångsund vid Strömsholms kanal. Vi lagade mat ute och tog en promenad efter kanalen. Det kom några med en turbåt som skulle sjösättas nästa morgon så om vi var vakna kunde vi få se på en flygande båt. Båten hette Oden och brukar gå efter kanalen under sommaren. Vi hade en väldigt skön kväll (trots att jag var deppig för Skorvens tandvärk😿). Dessutom skulle vi fricampa eftersom elen nu var lagad😊, trodde vi ja. Det var ganska kallt på kvällen, vi hade nog inte mer än 5-6 grader varmt men det var ju inga problem, nu skulle vi ju ha värme i bilen. Vid 3 tiden så vaknade jag av att cirkulationspumpen slog på och av hela tiden, klev upp och kollade panelerna och de var precis som tidigare, ingen värme, batterierna skrek tomt, vårat elfel var fortfarande inte åtgärdat. Skickade mail med bilder på panelerna till verkstan och konstaterade att felet kvarstod.

Nästa morgon, efter att vi sett på sjösättningen och gått en promenad, åkte vi vidare till Västerås och fick träffa barn och barnbarn och efter en natt hos dem fortsatte vi till Örsundsbro via Campingvaruhuset (vi var ju tvungna att handla lite 😊). När vi kom till Örsa så ställde vi oss på ström och sedan ägnade vi oss åt våra underbara vänner. Det är alltid lika skönt att komma hem till dem, jag blir totalt avslappnad❤️. Efter några dagar så kom vi på att vi skulle testa batterierna igen, det tog 12 timmar innan felet uppstod på nytt! Den här gången gjorde vi inget annat än att stoppa i elsladden men felet var ändå kvar, ringde Kristinehamn och konstaterade att detta fungerar INTE. Den här gången förstod äntligen verkstan vad vi försökt förklara hela tiden och nu har ärendet hamnat i Tyskland hos Knaus. Det ska bli intressant att se hur länge vi får vänta på någon åtgärd.

Efter denna frustration så orkade vi inte bry oss om eländet mer utan vi ägnade oss åt våra vänner istället, och de åt oss. Vi fick en fantastisk middag med Gösknyten som var hur goda som helst. Jag har nog aldrig ätit Gös förut så det var en upplevelse, fantastiskt gott😋På söndagen åkte vi till Steninge Bruk och åt brunch, jättemysigt och väldigt gott men det är ju synd att man blir mätt när det finns så mycket mat att välja på😜

Den 9:de opererade vi stackars Skorven och den 10:de kom vi sedan tillbaka till Örnsköldsvik och Solbacken. Det känns faktiskt riktigt skönt att vara hemma men vi får väl se hur länge det dröjer innan längtan efter sol, hav och äventyr gör sig påmind igen😍 Nu har vi påbörjat våra läkar- och tandläkarbesök, provtagningar, frissa och allt annat som är skönast att göra bort på hemmaplan. Idag (24:e maj) var vi på återbesök till veterinären med Skorven för att se att såret där tanden satt läker som det ska. Hade vi gjort detta i Uppsala så har det varit gratis men nu när det var här så fick vi betala grundavgiften för besöket. Skorven är den absolut dyraste katt jag någonsin haft!!! Hoppas bara att det är slut med allt elände för honom nu.😸

I helgen ska vi köra upp äldste sonens bil, som vi har fått låna, till hans kompis i Sollefteå för diverse reparationer så då passar vi på att göra en liten utflykt också, det är ju iallafall morsdag på söndag😊. Sedan så kommer vi tillbaka till Solbacken och kommer nog att vara kvar i 2 veckor till men efter det så är tanken att vi ska åka norrut till mina barn och barnbarn för att sedan landa i Stalon hos min yngsta dotter (och min syster som bor tvärs över vägen😊). Första helgen i juli ska min syster och jag vara på marknaden i Storuman enligt fastställd tradition. Den helgen får inga män följa med, det är vår helg där vi får rå om varandra riktigt😍❤️❤️ Vi har också fina besök att vänta av våra vänner både från Sverige och Tyskland och det ser vi verkligen fram emot.

Ha nu en riktigt skön sommar och vi hoppas på att den blir riktigt varm och ljuvlig. KRAM 🤗

Resan norrut har gått i en förfärlig fart, jag tror att vi båda har längtat hem till gamla Svedala. När vi körde ner mot Portugal så körde vi väl kanske som mest 15 mil per dag, nu har vi bränt 35-40 mil per dag, hemlängtan???🤣

Kurt-Åke körde när vi passerade Paris och det var en skräckupplevelse! Massor med galna bilister som hela tiden låg på signalhornen, filer som gick överallt och som om det inte var nog med det så var det naturligtvis vägbyggen överallt också så GPS´n hängde inte med men vi klarade den genomfarten med livet i behåll och dessutom så såg jag Eiffeltornet på håll, försökte ta ett kort men då kom en lyktstolpe i vägen så kortet blev inte bra.

Efter att vi passerat Paris så gjorde vi stopp på en rastplats några mil ovanför Paris. Detta var en av de mycket få gånger som vi bara stannat på en rastplats och det kändes väl lite spännande. Det stod en massa långtradare parkerade eftersom det var söndag och då måste de ju stå stilla men parkeringen var uppdelad i två områden, en för långtradare och en för bilar. Bilparkeringen låg längre in så vi hade en fin skog bakom oss och var inte så nära vägen så den var helt ok. Skorven fick springa lös så han var glad och nöjd. Senare på kvällen kom det en till husbil och det var skönt. Det känns alltid tryggare om man inte står helt ensam.

Frankrike körde vi igenom på fyra dagar, Belgien hann vi nästan inte vara med om att vi körde igenom (det gick fort) och sedan kom vi in i Holland. Vi letade reda på en fin liten ställplats som låg i en liten by som hette Wouw, Kruisland. Det var ett par som hade gjort iordning platsen med tömning av grå- och svartvatten samt färskvatten. Tyvärr så fick Kurt-Åke feber när vi kom dit och var ganska dålig på natten så vi stannade kvar två nätter, dels så behövde Kurt-Åke få vila och sedan var jag tvungen att bädda rent eftersom han svettats en massa under natten. Men… jag fick ju rena sängar och rena människor när vi passade på att duscha eftersom vi hade tillgång till vatten. Tog en liten promenad på onsdag eftermiddag och var in till en affär i centrum och handlade lite. Det var skönt både för mig och Kurt-Åke att stå stilla och vila lite (vi hade ju kört många mil varje dag).

Torsdags morgonen åkte vi tidigt när de hade hotat med regn och vi stod på gräs och var rädda för att köra fast igen. Vi hade precis kommit ut på vägen när det började regna. Vädret har inte varit så bra sedan vi lämnade Spanien och när vi kom in i Frankrike blev det riktigt kallt och nu var det bara 8 grader varmt ute och hällregnade så mina yllesockar och ulltofflor åkte på, burr! Det är nästan så att man har lust att vända och åka tillbaka till Portugal igen.

Dagens mål var Haarlem utanför Amsterdam för att titta på tulpaner. Vi åkte till De Tulperij med ett litet café och en affär där de sålde lokala produkter. Utanför så fanns de stora fälten med tulpaner, hyacinter, narcisser, pärlhyacinter mm. Tyvärr så regnade det och blåste småspik så att gå ute vid fälten var inte speciellt skönt och jag vet inte om vi var tidiga eller om det hade varit kallt för det var bara några tulpaner som hade börjat blomma däremot så var det stora fält av både gula och vita narcisser och fält med alla möjliga färger på hyacinter. Lite besviken blev jag eftersom jag hade sett fram mot stora färgglada fält med mina älskade tulpaner (träffade ett svenskt par senare som också varit ner för att titta på tulpanerna som också var besvikna så vi var nog kanske för tidigt ute).

Efter Haarlem så körde vi vidare och kom till Urk (ja samhället heter faktiskt det) där hamnen ordnat en mycket fin ställplats med all service, dessutom så betalade man genom att scanna en QR kod där man då kom in på deras hemsida och kunde då uppge platsnummer och registreringsnummer och betala via kort eller PayPal. När sedan ”fogden” kom så gick han bara in på sidan och såg då direkt att man betalat. Mycket praktiskt, detta önskar jag att andra också skulle ta efter. Nu stod vi åter på ren asfalt, det fanns inte ens en liten rabatt för stackars Skorven så efter att vi varit ute och gått runt hamnen nästan en timme mitt i natten så gav han upp, gick hem och gick på lådan, suck!

Fån Urk körde vi vidare till Wischhafen och ställde oss på ställplatsen vid båthamnen några kilometer från färjan som ska ta oss över floden Elbe imorgon. Vi tog en promenad efter kajen och tyckte synd om alla båtar som låg djupt nergrävda i lera, det var lågvatten. Det är fantastiskt att vattnet klarar av att ta loss dessa båtar ur dyn när det kommer in igen. Vi hade tillgång till el men var tvungen att mata elmätaren med euro för att ha någon ström och nu är det för kallt för att vi ska kunna fricampa eftersom vår värme inte fungerar utan ström.

Nästa dag (påskafton) tog vi färjan över Elbe och körde sedan till Brokdorf där vi hittat ett ställe som vi kan stå på över resten av påsken. Hittade platsen efter lite vinglande på småvägar pga ett vägarbete. Platsen låg vid floden Elbe men den såg vi inte eftersom de byggt upp en stor vall som skydd. På vallen gick får och betade och de söta lammen skuttade runt och lekte med varandra. Det fanns fina asfalterade gångvägar på båda sidor om vallen så vi tog långa promenader medan vi stod där, trots vädret som var mulet och kallt. På söndag, påskdagen, så fick vi svenska grannar som bjöd över oss på kvällen, mycket trevligt. Annandagen så fyllde vi vatten, tömde toa och gråvatten och förberedde för kommande färd men vi hann ändå med en skön promenad. Vädret fortfarande kallt men solen kom fram lite, 9 grader varmt.

Från Brokdorf så körde vi till Flensburg där jag var in på Media Markt och gjorde klart med WiFi kortet som jag köpte när vi var på väg ner. Eftersom det var så viktigt med pass och allt konstigt när jag köpte det så ville jag veta om det var något som jag behövde avsluta men så var det inte. Det avslutades efter ett halvår om man inte använt det, skönt. Expediten som jag pratade med tyckte att det var konstigt att jag inte kunnat fylla på det i Portugal men han kunde inte tala om hur jag skulle ha gjort 😠. När Media Markt var avklarat så gick vi in på jätteaffären som finns i köpcentrat och botaniserade i alla godsaker som fanns. När vi handlat det vi skulle så fortsatte vi vår färd och hamnade på en parkering vid brofästet till LillaBält. Där fricampade vi så på morgonen låg vi djupt nerbäddade i våra täcken och funderade över vem som skulle gå upp och koka kaffe. Burr vad kallt det var! Parkeringen vi stod på tillhörde något friluftsområde för det fanns gångstigar och bord med bänkar samt att dykarklubben verkade hålla till där också för helt plötsligt så kom det upp dykare ur vattnet. Vi hade sett en bil men ingen människa så vi undrade var ägaren var men vi fick förklaringen när den svarta varelsen kom upp från vattnet. 😄

Sista biten innan Sverige fick jag köra, Kurt-Åke körde ju över broarna när vi åkte ner så nu var det min tur. Äntligen kom vi då över gränsen till Sverige igen, det kändes väldigt skönt! Något som är lite fascinerande är att det inte finns någon som helst kontroll vid gränsen. Vi såg inte en enda liten polis eller vakt eller nåt. Det var bara att köra rakt in. När vi passerade gränsen in i Danmark så hade de en storkontroll av lastbilar som de plockade in på kontrollstationen men vår svenska gräns var helt obevakad.

Äntligen hemma i Sverige igen och vi avslutade vår Europaresa på samma ställe som vi påbörjade den för nästan 6 månader sedan (vi lämnade Sverige den 15:e oktober och kom tillbaka den 12:e mars) nämligen att köra ut till Sjöslätts Hästgård och ställplatsen där. Tyvärr så hade det regnat flera veckor så planen där vi brukar stå var blöt så vi började såklart med att köra fast. Parkerade på vägen istället och hade en lugn skön natt hemma i Svedala. Under natten så regnade det ännu mera så när vi skulle köra från platsen så slirade däcken i det blöta gräset så det var bara operation grusletning för att ta oss därifrån. Efter någon halvtimmes hårt arbete så lyckades vi ta oss loss och komma ut på grusvägen så att vi kunde köra vidare mot Bengt i Örkelljunga. Där skulle vi byta en kökskran som vi köpt och som gått sönder. Det vi verkligen har längtat efter förutom falukorv har varit riktiga hamburgare så nu blev det jakt efter en Sibylla kiosk. När vi äntligen hittade en så blev det en stor ostburgare med allt och Kurt-Åke ville ha en parisare men det visste de inte en vad det var. Tror att parisare är något typiskt norrländskt. Efter denna fantastiska måltid så var det Borås som var vårt nästa mål. Körde förbi sonen och sambo med en liten present från Portugal. Båda jobbade så vi fick bara pussa på dem via telefonen. Vidare norrut där vi hittade en plats i en liten by där ungdomsgården hade ordnat till en liten parkering med el. Lugnt och skönt, mulet och kallt.

Fredag, och vi har bestämt att vi ska försöka stå stilla på helgerna så nu ville vi ha en fin plats som också var bra för Skorven. Vi hamnade på Vårgårda golfklubb där de gjort en plats med el vid hål 12. Det var riktigt intressant att sitta och titta på alla golfare som kom förbi på sina rundor. Vädret var riktigt bra, inte jättevarmt men soligt och fint så vi kunde plocka fram grillen och laga mat ute som vi inte gjort på länge.

Nästa anhalt blev Lidköping där vi handlade lite på Biltema och sedan hade vi tänkt tvätta Humlan i XL tvätten som finns där, men det blåste så kallt att vi uteslöt detta. Körde vidare till en ställplats på en gård ca 2 mil ovanför Lidköping. En söt liten plats med både grisar, getter, kaniner och höns. Skorven var så konfunderad över alla djur men han hittade två kompisar som han kunde leka med på natten (katter). Nästa morgon körde vi tillbaka till XL tvätten och gjorde Humlan ren och fin. Vidare norrut och nu körde vi till Årnäs Båtklubb där vi varit tidigare. Låg två nätter, tog långa promenader och satt och solade. Det blåste kallt från Vänern men satt man i lä så var det jätteskönt. Passade på att duscha i deras dusch, skönt att kunna stå i varmvatten så länge man vill😊

Nu var det inte så långt kvar till Kristinehamn så nu började vi bromsa ner farten lite. Hittade en jättefin plats vid Vänern vid Hults Sommarhem där vi stod 4 nätter. Vi har haft fint väder och igår (lördag) så var det 12 grader varmt när klockan var 20:00, fantastiskt! Träffade ett mycket trevligt par från Karlstad. Det är så mysigt när man träffas och det klickar på en gång.

Åkte till Husbilslandet idag och står nu på deras ställplats. Avgiften är minst 100 kr men beloppet är frivilligt uppåt eftersom avgiften går till en fond för idrottande barn. Ett mycket bra initiativ av Husbilslandet. Var och tittade på alla husbilar men konstaterade att vi har den bästa bilen😍

Imorgon ska vi först fylla gasol här och sedan åker vi till Herrgårdscampingen för att boka en stuga. Kl 13:00 ska vi vara på Bergholms verkstad för att ha en genomgång med elektrikern och mekanikern om vad som ska göras på stackars Humlan. Sedan blir det till stugan och packa ur Humlan sakerna vi behöver och efter det så kör Kurt-Åke ut till verkstaden och lämnar Humlan där. Vi får väl se hur många dagar de behöver för att; göra felsökning på elfelet, byta kamrem, framljus, bromljus bak, borra ut dragöglan (den som gick av i Belgien) göra fukttest och gaskontroll och byta frostvakten som läcker, jag tror att det var allt. Oj, oj, oj vad mycket det blev när jag skrev ner allt.😱

Ja som ni har märkt av mitt inlägg så blev resan norrut verkligen en ren resa med massor med bilkörning och med korta sovstopp. Det var skönt att komma hem till Sverige igen, skönt att gå in på en affär och veta vad man ska ha, skönt att känna igen allt. Något den här resan har lärt mig så är det min förståelse för den förvirring våra nysvenskar känner när de kommer hit och allt är nytt och de inte förstår vad som står på förpackningarna. När vi landat lite och kommit i fas någonstans så ska jag göra en ordentlig sammanfattning av vår resa. Men det blir i ett senare inlägg när vi har smält allt, det är ju med knapp nöd att vi förstår att vi verkligen varit ute på detta äventyr. 😊

Kram❤️