Som ni nog förstår av rubriken så har vi nu börjat vår resa hem, eller… vi är faktiskt snart hemma i Sverige. I skrivande stund står vi på en ställplats vid en båthamn precis innan Stora Bältbron och kommer imorgon (läs idag) att passera gränsen till Sverige igen efter nästan 6 månader utomlands. Det låter ju inte riktigt klokt! Har vi verkligen varit borta så länge?!
Vad har hänt under vår resa hemåt då? Såklart en hel massa! Vi lyckas ju alltid trassla till saker mer än nödvändigt. Vi lämnade Armacao de Pera den 20:de mars (trots att vi hela tiden sagt att vi skulle åka senare), tänkte att vi skulle ta det lite lugnt men efter att ha kört fel och kommit på villovägar till gasfyllaren (dit vi har kört massor med gånger, den här gången skulle vi bara ta en snabbare väg, trodde vi) så körde vi raka vägen över till Spanien och stod på en parkering precis vid gränsen i Ayamonte. Parkeringen måste ha varit havsbotten tidigare för när bilar körde förbi på vägen så vibrerade hela Humlan. På natten var jag ut med Skorven och tänkte då att måtte det inte börja regna för då kommer vi att sitta fast i sandjorden som parkeringen bestod av. Vad hände sedan… jo tidigt på morgonen vaknade jag av ett konstigt ljud, det hade börjat regna! I panik klev vi upp, packade ihop bilen hjälpligt och flydde vår kos! Sedan stannade vi på en rastplats där vi åt frukost, bäddade sängarna och plockade ihop resterande. Tydligen ska man aldrig tänka.
Vi hade tidigt bestämt att vi inte skulle följa kusten utan gå rakt från Sevilla mot Valencia, vilket vi också gjorde. Vi hittade en fin ställplats i en liten by som heter La Palma del Condado där de hade gjort iordning väldigt bra för husbilar med tömning och fyllning. Vädret var helt fantastiskt, 22 grader varmt trots att det var halvmolningt. Vi var och gick i byn och blev överraskade av processioner med barn som gick med symboler som hör påsken till. Parkeringen var bredvid en skola och där gick eleverna i musiktåg, också övning inför påskens firande. Vi blev djupt imponerade över hur fantastiskt duktiga de var på sina instrument. Fredag morgon vaknade jag av en traktor klockan sex. Min första tanke var att de var ute och tömde soptunnorna men när jag klev upp och släppte in Skorven insåg jag att det var en bonde som började plocka upp sina varor precis framför vår bil! Gick och väckte Kurt-Åke och konstaterade att ”vi har problem!”. Yrvaket klev han upp, klädde på sig och gick ut och pratade med en man som höll på att sätta upp ett marknadsstånd. Det visade sig att de varje fredag har en marknad precis där vi stod. Som tur var så satte de upp stånden efter gatan vilket betydde att vi kunde stå kvar i lugn och ro, puh! Vi var naturligtvis ute och kollade in varorna, mycket var kläder, tyger och skor men också grönsaker och oliver. Vi köpte jättegoda oliver som vi sedan hade till lunch med bröd och ost, mums! På kvällen skulle vi gå ut och äta men att hitta en restaurang där vi fick plats var lättare sagt än gjort. Bara att hitta en restaurang som serverade riktig mat var svårt och hittade vi någon så var den knökfull! Efter långa vandringar så var vi till slut så hungriga att vi stannade vid första bästa ställe, vilket inte var alltför romantiskt, men vi fick iallafall mat så att vi överlevde, dock inte den pepparstek som jag hade drömt om.
Efter den platsen körde vi vidare upp i bergen och hittade en parkering som var helt OK. Tyvärr så fanns det skällande hundar som höll låda hela natten plus katter som Skorven skulle slåss med så min natt blev väl inte så lugn. Vi tog en promenad i den lilla byn innan vi till slut fortsatte (var tvungen att få hem Skorven först). Vi fortsatte upp i bergen (utan att tänka på att det faktiskt blir kallare ju högra upp man kommer) och hittade en väldigt fin och välordnad plats i Bienservida. Tyvärr så var vädret allt utom roligt. Det regnade, regnade och åter regnade. På morgonen vaknade vi och när vi låg och drack kaffe så säger Kurt-Åke helt plötsligt ”snöar det?”. Jo, det var precis vad det gjorde! Snö!!! Och vi som har flytt från Sverige för att slippa snö! Det var inte så mycket att göra åt detta utan vi klev upp och packade ihop och flydde från all snö (trodde vi). Vi hade tagit ut kursen mot Valencia på GPS’n och den tog oss naturligtvis den kortaste vägen vilket visade sig vara över bergen och till slut var vi uppe på 1200 meters höjd. Det slutade med att vi körde i snöoväder med 10 cm snö på vägen som bara var bred nog för oss med sommardäck!!! Norgevägarna kan slänga sig i väggen! De har ju iallafall mötesplatser i kurvorna men det fanns det inte här. Vi fick möte med en bil men som tur var så fanns det just där plats för oss båda men Humlan kom utanför de uppkörda spåren och däcken började genast slira runt. Ni kan ju gissa om det var några som var lyckliga när vi kom ut till en något bredare väg, puh! Vägen blev som sagt bättre och det var vid något naturreservat för det fanns en stor parkering där och det fanns en massa bilar och barn var ute och kastade snöbollar och hade jätteroligt i snön (vi tyckte dock inte att det var så kul). Vägen blev som sagt bredare efter den parkeringen så det blev betydligt behagligare att köra men nu kom ju nästa problem… de hade varningsskyltar för grodor och sniglar! Hur har de tänkt att man ska kunna undvika att köra över en snigel? Grodan förstår jag ju men en snigel, ska man stanna och bära den av vägen då eller???
Nåja vi fortsatte mot Valencia och nästa stopp blev en ny fin plats i Mula. En liten söt by med en restaurang/pub och en liten affär. Vädret har varit väldigt blåsigt men vi har haft sol så vi har varit ute och vandrat på lederna runt byn. Där stod vi till påsklördagen när vi fortsatte vår färd norrut. Vi passerade Valencia och kom till La Vall d’Uixo. Där finns det en flod som går genom ett berg och som man kan åka båt efter (fick tipset av våra fina vänner Ina och Horst). Platsen heter St Josephs Caves och är Europas längsta underjordiska flod. Jag försökte köpa biljetter till båtturen men tyvärr var allt slutsålt. Kvinnan i informationen gav mig tipset att vara vid biljettluckan vid ingången till grottan kl 07:00 morgonen efter, så kanske jag skulle kunna få biljetter. Ja, ja… vill man något så är allt möjligt. Vi ställde klockan på 05:30, drack kaffe och åt frukost. Sedan packade vi en matsäck, klädde på oss varma kläder (det var kallt och blåste) och gick upp till grottan och biljettstationen så vi var där 06:45. Klockan 07:00 började det komma mer folk men vi var ju först där så det kändes ganska bra. Där stod vi och väntade till kl 09:00 när biljettförsäljningen öppnade och tack vare att vi var där så tidigt så fick vi biljetter till den första turen som gick 09:30. Jag kan bara säga att all väntan var värd varenda minut för det var en helt fantastisk upplevelse! Vissa passager i grottan var så låga att man fick nästan lägga sig ner i båten och på andra platser var det stora salar. På slutet hade de gjort ett musik- och ljusspel där ljuset följde musiken över grottväggarna och dess formationer. Mäktigt!!! Efter den fantastiska upplevelsen så vilade vi en stund och sedan fortsatte vi vår resa.
Vi fortsatte vår resa norrut och efter några fler övernattningar och med bråkig trafik genom Barcelona så stannade vi till slut på parkeringen i Blanes där vi även stod på nerresan i höstas. Dit kom även våra ”grannar” från Armacao, Lena och Mats och deras kompis Mats så efter en promenad efter stranden så gick vi och åt en gemensam middag på en liten och oansenlig pizzeria men med mycket goda pizzor och väldigt bra service. Mysigt att kunna sammanstråla med vänner såhär.
Dagen efter så åkte Matsarna och Lena vidare men vi (jag) hade hittat en botanisk trädgård som jag väldigt gärna ville besöka. Snäll som min man är så följde han med mig. Vägen till trädgården var naturligtvis uppåt! Vi gick mot den gamla stadsdelen och sedan gick vi trappor upp för att komma till rätt väg och sedan blev det en lång vandring uppför berget innan vi till slut hittade trädgården. Jag kan bara säga att den var helt fantastisk! Det är fascinerande att se de växter som vi sliter för att få att överleva inomhus hos oss vara gigantiska här, utomhus. Många av växterna har jag haft i min trädgård men där var de inte mer än en bråkdel så stora. Andra har jag försökt få att överleva inomhus och vissa har jag lyckats med och andra inte. Man ser verkligen var växterna trivs och vilken miljö de egentligen borde ha och kan bara vara tacksam över att några faktiskt klarar av att överleva i den begränsade miljön som vår inomhusmiljö och våra korta somrar kan erbjuda dem. Hur som helst så njöt jag av hela trädgården, trots den långa och ibland branta vandringen. Dessutom så hade de gjort någon form av tempel som de hade döpt till Carl Von Linne’s tempel, så det var ju också en anledning till varför jag ville se trädgården.
Efter dessa dagar så fortsatte vi vår resa norrut. Hittade en fin ställplats i Frankrike där vi stod i två dygn. Kände att både vi och Skorven behövde vila från bilåkande. Kvinnan som ägde campingen hade vingårdar som hon ägde gemensamt med ett kollektiv i byn. Tyvärr så tillverkade hon inget eget vin utan det var kollektivet som sålde druvorna till någon vinproducent som gjorde vinet så det blev ingen vinprovning. Däremot så fick vi färska ägg levererade på morgonen. Snacka om lyx!
Rullade vidare och kom till slut in i Tyskland där vi stannade precis efter gränsen på en parkering. Vi hade ett underbart väder, 26 grader varmt trots att det var mulet. Vädret tidigare har inte varit så varmt utan blåsigt och kallt så vi njöt verkligen av det vädret erbjöd oss nu, och tur var väl det. På natten började det regna och temperaturen slog om till 8 grader, burrr! Tuffade vidare och passerade både Frankfurt, Hannover. Hittade en fin ställplats i Rodevall där vi stod två dagar, dels för att vila samt att jag skulle få bädda rent och städa vårt lilla hus.
Snart kommer vi att köra över broarna och då är vi hemma i Sverige igen. Hur det känns? Jo, men det känns bra. Än hur det är och än hur skönt vi har haft det som har missat snö och kyla så är det alltid skönt att komma hem till det som man känner igen, mat, språk, miljö, ja allt som hör vårt vackra land till. Sedan kan man ju alltid undra varför vi kommer hem så tidigt (det gör vi också), men kanske är det så att vi har lite hemlängtan och längtar efter våra nära och kära.
Massor med kramar från oss till Er alla som följer våra resor. Vi hörs igen!