Idag visar almanackan den 16:e mars och vi har varit här i Armacao de Pera i fem månader. Jag har verkligen svårt att förstå var tiden tar vägen för det känns inte alls så länge sedan vi kom hit. Vad har hänt sedan sist då? Jo, det har hänt en hel del. Tyvärr så började vi året med att vara ordentligt sjuka. I slutet av januari blev Kurt-Åke sjuk med feber och hosta. Efter fyra dagar i sängen så började han piggna till men då var det min tur istället. Låg i 40 graders feber och var riktigt dålig, tror inte att jag varit så sjuk sedan 2017. Fy och usch! Dessutom så har det tagit flera veckor att bli ordentligt frisk så det är först nu som vi känner att vi börjar återvända till det vanliga livet igen. Nåja, vi är ju inte sjuka så ofta så vi ska nog inte klaga. Lite mera drastiska saker har också hänt. Kurt-Åke lyckades krocka med en motorcykel när han var ute och cyklade här på området. Det var en kille som backade ut bakom sin husbil som Kurt-Åke inte hörde och såg alldeles för sent så för att inte krascha rakt in i motorcykeln så kastade han sig omkull vilket orsakade en hel del blodvite. Två damer som bodde i en husbil i närheten av kraschen kom springande och hjälpte honom hem till mig (jag var inne och hörde bara att folk pratade en massa men förstod inte att något allvarligt hade hänt). Det var bara att plocka fram tvål och vatten för att tvätta bort allt grus ur alla sår och sedan fick stora förbandslådan komma fram. Jag är bara så tacksam att han inte bröt något eller slog i huvudet för någon hjälm hade han ju inte på sig, såklart. Cykeln och glasögonen fick sig också en smäll men inte värre än att det gick att laga.
Men… det har hänt trevliga saker också. Vi hade en avskedsfest för paret från Åviken (utanför Örnsköldsvik) och dit kom en god vän till dem som monterat in Litiumbatterier och solceller på deras bil. När han fick höra om vårt elproblem så erbjöd han sig att komma nästa dag och mäta upp batterierna vilket vi var väldigt tacksamma för. Det visade sig att två av våra batterier inte fungerade och att det tredje fungerade till 80%, inte konstigt att vi aldrig hade tillräckligt med ström. Efter lite funderande och dividerande så begärde vi en offert av Dieter (han har en firma här som installerar solceller och batterier i husbilar, husvagnar och båtar) på den utrustning han tyckte vi behövde. Vi fick en offert på två 100 Ah Litiumbatterier och en solcell på 200 W med regulator som vi tackade ja till och den 25:e januari kom han och monterade allt. Naturligtvis var det under den period som jag var sjuk så det var lite jobbigt att börja plocka ur skåp samt vara ute och få hela anläggningen förklarad men jag gick och vilade mellan varven så det fungerade. Viktigast var att få allt monterat. Efter montaget så var vi naturligtvis tvungna att ge oss iväg ut och fricampa för att testa hela anläggningen. Det blev en tur till Faro (trots att vi inte var friska) där vi var in på Decathlon igen och köpte en bänk och ett bord till vårt kökstält. Sedan övernattade vi på parkeringen bakom flygplatsen. Allt fungerade perfekt! Vi hade full värme i bilen och solcellen bara levererade. Lycka att äntligen ha en helt fungerande bil! Tillbaka till campingen efter att ha handlat och tvättat kläder så började vi fundera om vi skulle sätta in en Inverter också (för att omvandla 12 V till 230V). Vi funderade inte så länge på detta utan ringde Dieter och bad om en offert på en 2000W Inverter (det betyder att vi kan använda alla elapparater som inte drar mer än 2000W trots att vi inte står på någon utvändig el). Den 21:a februari kom Dieter och monterade Invertern, tyvärr uppstod det lite problem eftersom vi har automatik på kylskåpet så det slår om på den strömkälla man står på och eftersom det skulle dra alldeles för mycket ström från batterierna när vi startade Invertern och det går över på 230V så behövdes det att man kopplade förbi detta men han saknade rätt kabel så det blev ett nytt besök av Dieter ett par dagar senare. När han kom och fixade kabeln mellan kylen och elen så bad Kurt-Åke honom att kolla vår gamla solpanel och det visade sig att den inte alls fungerade pga av ett kabelbrott. När, var eller hur detta var orsakat var det ingen som visste men Dieter fixade snabbt kabelbrottet och nu har vi ett helt, komplett fungerande elsystem i Humlan. Vi står utan utvändig el, använder alla elapparater samt har full värme så vi behöver inte frysa plus att batterierna laddas upp precis som de ska varenda dag via solpanelerna. Nu har vi helt plötsligt fått ett ännu underbarare liv, samt att vi är helt självförsörjande! Underbart, Äntligen!!!
Naturligtvis har vi gjort både cykelutflykter, vandringar och lite längre utflykter med Humlan också. Nu när vi har en fungerande bil så åkte vi iväg upp till bergen ovanför Silves (en mycket fin liten stad nordväst om vår ställplats) till en stor damm, Barragem do Arade. En väldigt fin plats med en stor damm och med böljande berg runtom. Tyvärr så var vägen en halv Norgeväg så vi körde upp till dammen med hjärtat i halsgropen och hoppades att vi inte skulle få möte. Vägen var lika bred som Humlan och det fanns inga som helst mötesplatser på hela vägen upp, puh! Väl uppe så hittade vi en stor parkering där det stod några husbilar parkerade så vi körde in och ställde oss på en, för Skorven, bra plats. Det var väldigt blött överallt pga av regnet som vi haft ett par dagar men vi lyckades hitta en plats som var hyfsat torr. Vi vandrade runt dammen och det var helt otroligt vilket bygge de gjort. Tyvärr så lyckades vi inte få reda på vad den användes för, om det var el eller något annat, men omgivningen var fantastisk.
Vi har också cyklat ner till stranden och gått strandstigen bort mot Seniora Rochas kyrka, dit vi både tog husbilen och cyklade i fjol. Vi tog en tur till Praia de Salgados, där vi stod förra året, och gick efter träspångarna nästan ända fram till Armacao de Pera. De håller på att bygga ihop spångarna mellan Armacao och Albufeira så om vi kommer tillbaka nästa vinter så kanske vi kan cykla strandvägen mellan städerna, det kommer att bli riktigt bra. Förutom utflykter så har vi som vanligt haft lite partyn, allmänna partyn, avskedspartyn och naturligtvis hade vi vårt årliga våffelparty. Precis som i fjol blev det mycket uppskattat. Alla tycker att våra svenska våfflor med sylt och vispad grädde är sååå goda. Men precis som i fjol hade jag dock problem med att hitta riktig grädde men efter att ha varit runt på alla affärer så lyckades jag få ihop tillräckligt för både våfflor och tillbehör.
Vintern har i år varit mera normal för Portugal ( i fjol var det ju den kallaste vintern på 20 år!) och det märks verkligen på all vegetation. Jag har hela vintern tyckt att det varit mycket grönare än i fjol och nu när värmen börjar komma så exploderar alla blommor också. Det fick vi ju aldrig riktigt uppleva förra året. Det är bara synd att jag inte vet vad alla blommor heter.
Förra veckan fick vi storfrämmande av våra kära vänner från Tyskland, Ina och Horst. Det är alltid så underbart att få träffa dessa fina människor och dela våra erfarenheter och kunskap i långa roliga samtal. Vi var ute på promenader och både Ina och jag förundrades över den grönska och de blommor som vi såg nu som inte hade blommat när de var och hälsade på oss i fjol. Dagarna gick bara alltför fort innan det var dags för dem att fortsätta sitt äventyr. TACK! Underbara vänner för de fina dagar ni gav oss. Ses snart igen!
Nu är det snart slut på vår vistelse här i Armacao de Pera och Algarve Camping Car Park. På onsdag, den 20/3, lämnar vi denna plats som har varit vårt hem i 5 månader för att börja vår resa i långsam takt hemåt (vi vill inte komma hem för tidigt, det måste vara varmt när vi kommer). Vi har tvättat kläder, plockat ihop vårt kökstält, rengjort markismattan och börjat städa till i skåpen bak. Allt för att det ska gå så fort som möjligt att få in cyklar och resterande på onsdag morgon. Här måste vi lämna innan kl 11:00 och det blir lite körigt eftersom vi brukar ligga och dricka kaffe till kl 09:30. Tisdag eftermiddag kommer vi att ha en liten avskedsfest för våra vänner som är kvar. Våra svenska grannar, Lena och Mats, hade sin avskedsfest i torsdags för de åkte ut på nya äventyr igår, fredag. Hoppas att vi ses när vi kommer hem till Ö-vik. Vi lämnar alltså denna plats på onsdag men kommer att ta det väldigt lugnt norrut. Vår tanke var att åka västerut och Portugisiska västkusten norrut mot Lissabon, men alla idiotförklarade oss eftersom det är mycket kallare den vägen om man jämför med den Spanska ostkusten. Ja, ja, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig, så nu blir det i stort sett samma väg som vi åkte ner, efter medelhavskusten, men kanske lite mer inlandet, vi får se.
Nu har vi alltså tillbringat vår andra vinter i södra Europa. Det känns väldigt… ja hur känns det egentligen. Fantastiskt, konstigt, osannolikt, ja det är inte helt lätt att hitta rätt ord men jag tror att det rätta ordet är overkligt. Vem kunde någonsin tro att vi skulle tillbringa våra vintrar i södra Europa för tio år sedan? Inte jag i alla fall. Men nu är det precis det vi har gjort i två vintrar. Det som är mest underligt är att det inte ens känns konstigt. Vi har nu kommit in i det här lilla samhället i Portugal, vi vet var och vad vi ska handla, expediterna på ”våra” affärer känner igen oss och hälsar glatt på oss, vi känner till omgivningarna och vet var man kan cykla, gå eller åka med bilen (även om det är massor som vi inte ha upptäckt än) men vi känner oss trygga i det här landet och platsen. Det känns hemma. Nu blir det en långsam hemresa och sedan får vi se vad som händer nästa höst, kommer vi tillbaka eller hamnar vi på något annat ställe? Vi får se. Det vi, jag, nu ser framemot är att få träffa alla barn och barnbarn samt alla goa vänner. Sedan får vi se vad vi hittar på hemma i gamla Svedala men en tanke vi har fått nu är att åka över till Norge och fiska, men vi får väl se vad som händer i slutändan. Det kanske ni får veta nästa gång vi hörs.
Ta hand om er och var rädda om varandra.
