Efter en fantastisk resa genom Spanien så landade vi till slut i Armacao de Pera. Det känns faktiskt riktigt skönt att komma tillbaka hit där allt är bekant, vi känner stadens gator, stränderna och roligast utav allt är att nästan alla från i vintras står på campingen hos Elodie och Romy. Vi saknar bara två Holländska par varav ett är på Nya Zeeland hos sin dotter och vi tror att det andra paret har åkt till Marocko. I övrigt så är våra vänner från Tyskland, England och Sverige här plus ett nytt par från Sverige som visar sig ha ett hus i Örnsköldsvik som Kurt-Åkes äldsta son har ritat, världen är inte så stor ibland.

Men vi börjar väl där vi slutade sist, på resan efter solkusten.

Efter helgvilan i Cullera så fortsatte vi söderut mot Malaga. Åkte genom fina små städer som skulle ha varit roligt att gå och strosa i men med vår stora bil kommer vi inte in på någon parkeringsplats och finns det någon parkering så ligger den långt utanför staden. Vi ska väl inte klaga egentligen men ibland känns det tråkigt att bilen begränsar vår möjlighet att upptäcka nya platser. Naturen var, trots att vi åkte efter gamla motorvägen, fantastisk! Smal och krokig men inte så hemsk som vägarna var förra gången vi körde söderut, enorma fält med oliv- och apelsinträd (man förstår inte hur de lyckas skörda alla träd på dessa enorma fält!). Vackra små byar med söta hus som klamrar sig fast på bergssluttningarna och med vägar som nog bara en motorcykel ryms på (vi försökte inte ens ta oss in i någon av dessa byar). När vi kom närmare havet så försvann alla söta små hus och istället så växte enorma betongkomplex upp med stora hotell och lägenheter, allt för turister som längtar efter sol och värme. Vi förstår ju att det är deras levebröd och att allt görs för att få någon inkomst men byarna och städerna försvinner ju i alla dessa betonglådor och även den vackra kustlinjen förstörs när hotellen kommer närmare och närmare stranden. På vissa ställen fanns det bara en smal strandremsa mellan hotellen och havet. Nåja, det verkar ju uppskattas annars skulle de väl inte kunna bygga som de gör, men för mig så är charmen borta.

Nedanför Murcia hittade vi en liten ställplats som var helt ny och väldigt fin och välordnad. Det fanns stora platser på en jämn grusplan där man fick parkera, de hade gjort i ordning en mycket fin plats för tömning av grå- och svartvatten och där man kunde fylla färskvatten. Det fanns tvättmaskiner och torktumlare och till och med en plats där man kunde bada hundar. På natten så gick en grind igen så då var vi helt instängda och kunde sova tryggt. Enda problemet var att man inte fick ställa ut stolar, laga mat utomhus eller ens sänka stödbenen (vilket vi gjorde ändå) det var alltså en ren parkeringsplats med servicemöjligheter för 8 Euro/natt!

Efter en trygg natt så fortsatte vi över bergen i Sierra Nevada. Nej vi har inte hamnat i Kalifornien, Sierra Nevada finns även i Spanien (någon måste ha haft brist på fantasi) och där finns också Europas sydligaste skidort ”Sierra Nevada Ski and Mountain Resort of Granada”. Skidsäsongen startar i november och sträcker sig fram till april-maj så om man är sugen så kan man åka skidor i bergen och sedan åka ner till havet och bada, vilket vi inte var sugna på. Landskapet och vyerna över bergen var helt enastående och återigen saknade vi Martins kunskap och utrustning gällande fotografering. Det går bara inte få till den storslagenhet som naturen visade oss, och som vi skulle vilja visa er, med en mobilkamera. Vi har försökt men när ni tittar på bilderna får ni multiplicera dem med 10!

I en liten by mitt inne i bergmassivet så hittade vi en liten nygjord ställplats, med all service, som byn gjort i ordning för husbilar. Vi bodde i en ”grop” med ett sjukhus och en idrottsplats bakom oss och uppe i berget kunde vi se hur bilarna körde på motorvägen. Det är helt otroligt vilket kuperat landskap och hur de byggt hus och stora gårdar efter sluttningarna där de också har sina odlingar. Vilken otrolig natur vår vackra jord har skapat!

Efter ganska många mil efter vägen så började vi nu längta efter att få stå parkerad ett tag. Tyvärr så hittade vi inga fina ställplatser efter solkusten så vi började dra oss mot Portugal igen. Och efter 33 mil i ett svep så stod vi till slut precis vid floden som utgör gränsen mellan Spanien och Portugal. Vi hittade en parkering precis vid floden där vi kunde titta över till Portugal och där stannade vi över natten. Tyvärr så verkade ungdomarna inte sova i den här staden utan hade bilrace utanför vår husbil fram till klockan 3 på morgonen. Ingen bra plats att parkera på. Dagen efter så var vi in till centrum och handlade lite och där fanns det stora parkeringar vid stranden där man kunde parkera. Synd att vi inte visste det kvällen innan.

Ska vi ta ställplatserna efter solkusten innan jag fortsätter. Det finns såklart en massa platser efter solkusten och många där det står bilar långtidsparkerade. Anledningen till att de inte föll oss i smaken var att de oftast var inhängnade, bra i och för sig, men det gjorde att utsikten var begränsad till ett mycket högt staket, oftast en mur, samt det man såg ovanför dessa var stora hotellkomplex. Platserna var väldigt trånga och på många ställen så var storleken begränsad till max 7,5 m vilket uteslöt oss eftersom Humlan är nästan 9 m. Oftast så var infarterna och tömningsplatserna så trånga att vi inte ens kunnat ta oss in. Till detta så var havsutsikten bara att glömma dels pga inhägnaden men också för att havet låg en bra bit bort. Till sist var priset också avgörande, den billigaste platsen som vi hittade kostade 20 Euro/dygn med el under lågsäsong och när lågsäsongen infaller är olika på olika ställen. Detta sammantaget gjorde att vi inte kände för att stanna på någon plats efter solkusten utan började längta till Portugal och ”vår” ställplats. Därav 33 mil på raken. Men… nu har vi åkt efter den spanska ostkusten också och sett all vacker natur med dess fantastiska odlingar och det var verkligen en upplevelse.

Sista natten på rull stod vi alltså i Spanien och tittade på Portugal och eftersom natten varit mycket ljudlig så var vi snabbt iväg på morgonen, åkte in till Lidl och handlade och körde sedan över bron till Portugal. Det kändes mycket skönt att komma tillbaka igen och ju längre in i Portugal vi kom desto mer kände vi oss hemma. Vi gjorde först ett stopp i Albufeira och fick träffa goda vänner från Sverige som bodde på ett hotell där (vi hälsade även på dem i fjol när de bodde här) och sedan var vi och fyllde på gas på vårt gamla ställe strax utanför Albufeira och sedan, äntligen, körde vi till Armacao de Pera. Det var skönt att komma fram och ”hem”. Tyvärr så var campingen fullbelagd men vi pratade med Romy och de skulle hålla en plats åt oss så fort det blev någon ledig. Efter att ha tömt grå/svart vatten och fyllt på vatten och pratat med våra vänner som stod på campingen körde vi ner till strandparkeringen där vi stod i våras när barn och syster var och hälsade på. Det var så skönt att kunna somna till vågornas brus och vakna upp och se havet det första man såg. Mats kom ner och hälsade på oss och när han åkt iväg och vi bestämt oss för att ta en promenad så ringde Elodie och sa att vi hade en plats på campingen. Överlyckliga så packade vi snabbt ihop och ”flög” upp till campingen. Vi fick platsen precis under den plats vi hade i fjol (campingen ligger i etage). Ovanför på vår gamla plats står vårt svenska par från Ö-vik, bakom dem står ett utav de tyska paren, bakom dem så står en ensam kille från Holland, han som hjälpte oss att byta bilbatteriet. På andra sidan vägen står engelsmännen och framför dem så står ett annat tyskt par och framför dem så står det tysk/svenska paret från Ö-vik, hela ”familjen” är samlad. Underbart!

Förra året kom vi hit den 8:e november i år kom vi hit den 10:e november. Vi hade tänkt att komma senare men så blev det inte, att hela tiden vara på rull är nog inte riktigt vår melodi. Det är roligt och åka runt och få se nya saker men inte hur länge som helst, till slut längtar vi efter att få vara på en plats, kunna plocka fram möbler och cyklar, boa in oss. Sedan gör vi ju utflykter både till fots och med cyklarna på dagarna, men det är skönt att ha en fast plats att komma tillbaka till.

Vi har nu stått här nästan en månad och vädret första tre veckorna var helt otroligt. Solen sken varje dag och vi hade 24-28 grader varmt varje dag, nätterna var ju naturligtvis svalare men vi behövde inte ha någon värme på. Vi har cyklat runt, vandrat och enbart njutit av tillvaron medan vi har sett hur snökaos och kyla svept in över Sverige och våra nära och kära. Vi har hunnit med en välkomstfest (Lena hade varit hemma i Sverige och gjort en operation) och ett knytkalas med alla våra vänner. Vi cyklade upp till Lagoa och Apolonia, affären med svenska rätter och köpte pepparkakor och mögelost. 1:a advent så värmde vi glögg och gick runt till alla våra vänner med pepparkakor, både med och utan ost, samt den varma glöggen, jag tror att det blev uppskattat. I år fick jag äntligen adventspynta eftersom jag kom ihåg att ta med min jullåda, känns inte riktigt som att det snart är jul men det är fint när stjärnorna lyser. Den här veckan har det regnat nästan varje dag och igår var det bara 13 grader varmt, burr. Nu har vi också haft värmen igång på nätterna eftersom det har varit både kallt och rått så det är tur att vi står på ström. Men det är ju faktiskt vinter här också fastän det är svårt att komma ihåg när solen skiner och man går omkring i linne och shorts. Vi är bara glada över att inte vara hemma i kyla och snökaos. Snö och kyla har vi haft så det räcker, nu njuter vi av värmen och att vi inte behöver ha vinterkläder på oss.