Så sitter jag nu här sista kvällen på Algarve Caravan Car Park och tänker tillbaka på de månader som vi har bott här. Det känns helt overkligt att det är nästan fem månader sedan vi kom hit och parkerade vår Humla på den här campingen. Tiden har gått så enormt fort och på något sätt har vår vistelse här blivit vår vardag. Vi har varje dag försökt att vakna i en normal tid (runt 8-9) och ätit frukost, tagit en promenad eller gjort en cykelutflykt. Ändå har hela vår tillvaro här varit helt overklig, vem kunde någonsin tro att vi skulle åka utomlands och tillbringa hela vintern i värme och sol? Fastän vi nu har gjort precis det så känns det fortfarande overkligt och jag vet inte hur det kommer att kännas när vi kommer hem till gamla Svedala igen, det kan bli en spännande upplevelse.
Vi har haft en underbar vecka med min syster och hennes man som var gulliga nog att ta sig tid att komma och hälsa på oss. Det var helt underbart att få pussa på dem igen för hur det än är så saknar vi såklart våra nära och kära. Vi hyrde en bil så vi kunde göra utflykter och vädret var som tur var med oss så vi hade både underbara strandhäng och fina utflykter där vi var och tittade på små byar som vi inte kunnat köra till med Humlan. Tack älskade syster och svåger för underbara dagar❤️
Naturligtvis så är allt inte en dans på rosor. När vi stod på parkeringen vid hotellet där min syster och hennes man bodde så kom Humlan på att hon inte ville starta. Vi försökte på alla vis men till slut var vi tvungna att be om hjälp. Kurt-Åke var upp till taxibilarna som stod på gatan precis ovanför parkeringen men de vägrade att hjälpa till (!) men till slut fick han tag på en tysk i en plåtis som hjälpte oss att få igång bilen. Vi körde upp till campingen och parkerade på vår plats och sedan var stackars Humlan helt död! Med hjälp av våra grannar så konstaterades det att startbatteriet var dött, suck! Vi började med att ta kontakt med en firma som har husbilsservice som skulle komma och hjälpa oss men efter att ha beklagat oss för våra grannar så åkte Kurt-Åke och Mats iväg (Mats och Lena har en fyrhjuling) och letade reda på ett ställe där de kunde köpa ett batteri och sedan så var vår andra granne , André, snäll och monterade det nya batteriet. Så istället för att ha betalat flera tusen för nytt batteri och montage så kostade det oss 2500:- plus kaffe med dopp. Det är underbart när alla hjälps åt!!! Ja… lite äventyr blir det men det känns tryggt när alla är så hjälpsamma och man känner att alla verkligen värnar om varandra. Dessa gånger känner man verkligen ett hopp om mänskligheten.🥰
Nu sitter jag här ikväll och det är sista gången jag skriver från Armacao de Pera för den här gången. Kanske kommer vi tillbaka hit till hösten igen eller kanske vi hittar någon annan plats, det får vi se. Det känns både vemodigt, konstigt och spännande att åka ut på rull igen. Vi har ju stått här så länge att det här har hunnit blivit hemma, och nu ska vi lämna vårt hem. Samtidigt ska det bli spännande att upptäcka nya platser och det vi siktar in oss mot är Gibraltar. Har vi varit så här långt ner så kan vi ju bara inte missa Gibraltar som är den allra sydligaste udden på Europa. Från Armacao har vi ca: 42 mil till Gibraltar och vi har beräknat 2-3 dagar dit, sedan kommer vi att gå raka spåret till Harlem utanför Amsterdam för att jag ska få se alla tulpaner och efter det blir det raka spåret hem till Sverige igen. Vi måste vara i Sverige innan den 20:e april för då går vår försäkring ut och vi vill inte behöva förlänga den, men jag tror att vi kommer att klara den tiden.
Massor med kramar till Er alla som orkar följa oss på vår resa och massor med kramar till Er som vi kommer hem till så småningom!❤️❤️❤️